Author: Jonny Lindmark

Om jag hade frågat er läsare huruvida ni har spelat Rendering Ranger: R² på dess ursprungliga konsol, Super Famicom (eller Super Nintendo som vi kallar den här i väst) hade troligtvis ytterst få svarat ja. Spelet, som släpptes 1995, var exklusivt för Japan och har på senare år blivit ett ytterst sällsynt samlarobjekt eftersom det bara producerades runt 10000 exemplar. Sedan 2022 har det viskats om att spelet skulle släppas på nytt, och här sitter vi nu med Rendering Ranger: R² [Rewind], en rykande het och något moderniserad version till våra PlayStation-konsoler.

Om du är bekant med sido-scrollande actionspel lär upplägget i Rendering Ranger snabbt kännas bekant. Trots detta kan jag inte släppa känslan av att det finns en något annorlunda stämning i detta spel. Handlingen är enkel men ändamålsenlig, en ensam krigare ska slå tillbaka ett utomjordiskt anfall, och han måste nyttja alla sina egenskaper, knep och utrustning för att lyckas. Mycket mer än så får vi inte, men det spelar ingen roll, för snart behöver jag lägga tankarna på annat då vågor av nämnda utomjordingar börjar fylla upp skärmen.

Monster Hunter-serien har varit ett av Capcoms flaggskepp sen den först gjorde entré till PlayStation 2 i mitten av 00-talet. Till en början var det framförallt i hemlandet Japan jakten på de gigantiska bestarna var som mest populärt, men på senare år har serien även byggt upp en rejäl fanskara här i väst. Med Monster Hunter: World (9/10) som släpptes 2018 lyckades man verkligen träffa en guldådra, så det är lätt att förstå hur mycket förväntan som har byggts upp för det alldeles färska Monster Hunter Wilds.

När spelet sparkar igång och jag har skapat såväl min hjälte som min lilla följeslagare befinner vi oss i ett luftskepp på väg mot outforskat land. I tusen år har området varit avskärmat för jägarskrået, den stora organisationen jag tillhör, men nu är det dags att utforska. Väl där dröjer det inte länge innan vi plockar upp den vilsna pojken Nata och får uppleva en intensiv och bombastisk räddningsaktion i öknen som verkligen sätter fart på berättelsen. Mycket av handlingen kommer att kretsa kring områdets befolkning vars byar utsatts för fruktansvärda angrepp. En skräckinjagande och mytomspunnen best visar sig vara involverad, och snart står säkerheten för alla byar i områden på spel. Det hela blir ett perfekt upplägg för jägarskrået.

Konceptet ”den onda tvillingen” används då och då i populärkulturens olika narrativ, men i Glover ger man det en annorlunda tolkning. När en trollkarl i det färgglada kristallriket råkar fumla till en formel åker nämligen hans ena handske ner i grytan, och den onda Cross-Stitch blir till. Den andra handsken, Glover, hamnar nu i en situation där han behöver stoppa sin kamrat, och det fort.

Som recensent får man ibland ta sig an uppdrag som inte alltid är så lätta att skriva om. Det kan handla om spel där ens bedömning kräver en mångfacettering utöver det vanliga, just för att spelet inte riktigt hör till det ”vanliga” utbudet. Den här utgåvan av Glover är ett sådant fall, då den i stort liknar den ursprungliga versionen från 1998, ett faktum som gör att spelet hamnar i en viss nisch när man tittar på det med moderna ögon.

I kampen mot ondskan är det bra att vara många, och då menar jag väldigt många. Detta är något som Enma, kungen av underjorden har i åtanke när han en dag blir av med makten över sitt rike. En urgammal gud vid namn Gouma har nämligen vaknat ur sin dvala, och nu är det han som är herre på täppan. Desperat använder Enma de sinande krafter han har kvar för att frammana en mäktig krigare från de levande, och kampen är igång. Jag har spelat Warriors: Abyss, ett roguelike med actionvibbar där ”intensivt” är ett ord som knappast räcker till.

Visst blir det lite kullkastat i tankebanorna när man får hör att underjordens härskare vill ha en godhjärtad hjälte till hjälp, men faktum är att Enma är en rätt trevlig individ. Spelet är inte särskilt berättelsedrivet, men under dess gång lär vi känna varandra genom kortare dialogsnuttar och stycken av information jag låser upp genom att utföra vissa bedrifter. Spelet innehåller runt åttio spelbara karaktärer, en imponerande siffra som kanske kan upplevas som överväldigande när man hör den. Faktum är att det känns alldeles lagom, mycket tack vare balansen hos karaktärsutbudet.

I en väldigt liten by under ett väldigt stort träd lever prästinnan Momodora, eller ”Momo” som hennes vänner kallar henne. Fram tills alldeles nyligen har hennes och de andra bybornas liv varit frid och fröjd, men någonting har inträffat som kommer att ställa allt på sin kant. Demoner väller in i området med död och förödelse i släptåg, och ingen vet riktigt varifrån eller varför. Snart visar det sig att en konflikt utan dess like riskerar att drabba hela riket, och Momo ger sig av i jakt på en lösning. Jag har spelat Momodora: Moonlit Farewell.

Spelet är ett metroidvania-äventyr, och trots sitt gulliga yttre bjuder det på en hel del mörka inslag och dramatiska händelser. Momo kommer från en by vars invånare tillber de två månarna, och sägnen säger att världen uppstod efter en brutal strid mellan de båda. Momo misstänker tidigt att de nya händelserna har någonting med sägnen att göra, men för att ta reda på hur behöver jag inte bara utforska världen, utan även bli starkare.