Author: Johan Lindros

I en ständigt växande spelbransch med större och större projekt är det inte ovanligt för studior att ta det säkra före det osäkra. Inspiration från andra framgångsrika verk tar förtur framför egna idéer och mer unika upplevelser. Remedy är dock en studio som aldrig riktigt verkar tro på detta koncept och har i flera fall varit ledande istället för följande när det gäller innovation.

När Alan Wake släpptes för 13 år sedan uppfyllde det väl kanske inte riktigt alla de visioner som studion hade som målsättning. Trots detta var det ändå en makalös upplevelse, både när det gäller stämning och ut ett narrativt perspektiv. Nu är författaren Alan Wake tillbaka efter väldigt lång väntan och Remedy Entertainment spänner ännu en gång bågen för att ta ytterligare kliv framåt för vad en berättelsedriven spelupplevelse innebär.

När det kommer till spännande mordmysterier är det få som kan mäta sig med de gamla Agatha Christie-klassikerna. De är ofta komplexa och mångfacetterade, och innefattar flertalet excentriska karaktärer – inte minst den berömde belgiske detektiven Hercule Poirot. Bland Christies mest kända och populära verk hittar vi Mordet på Orientexpressen, och det var ju bara en tidsfråga innan Microids tog sig an en tolkning av denna bok med tanke på att de sakta men säkert verkar arbeta sig igenom alla Poirots äventyr och eskapader.

De utlovade dock att det inte skulle bli en rak återberättelse av händelserna i förlagan, och de har därför tagit sig lite friheter i själva upplösningen av mysteriet. Exakt vad som sker kommer jag dock inte att avslöja, utan det får du helt enkelt lista ut under denna händelserika tågresa.

Det finns en handfull utvecklingsstudior som har talang för att krama ur det där lilla extra från hårdvaran de programmerar för. Lite som om de har någon fuskkod som förskjuter gränserna för vad som borde vara möjligt. Naughty Dog har flera gånger visat dessa färdigheter, men under PlayStation 5-generationen har Insomniac Games varit en ledande kraft på denna front.

Nu när vi är nästan tre år in i PS5-livscykeln är det dags att se vad teamet har lyckats åstadkomma i deras efterlängtade uppföljare till Marvel’s Spider-Man (10/10) och Marvel’s Spider-Man: Miles Morales (9/10). I synnerhet nu när Insomniac har lämnat PS4:an bakom sig och fokuserat enbart på nuvarande hårdvarugeneration.

När Assassin’s Creed Valhalla (9/10) släpptes för knappt tre år sedan blev jag väldigt kluven som en fan av serien sedan första början. Å ena sidan är det ett på många vis fantastiskt spel, men jag började känna en otrolig mättnadskänsla av den massiva världen som var fullsmockad med aktiviteter. Spelet hade tappat kopplingen till sina rötter, och inte ens när jag fokuserade på enbart huvudberättelsen kunde jag slippa irrelevant fluff. Jag var på väg att trilla av en av mina absoluta favoritserier, och det kändes lite bittert.

När Ubisoft meddelade att sista expansionen till Valhalla hade växt ut till ett fristående spel i form av Assassin’s Creed Mirage, och att detta spel skulle återgå till många av de gamla designidéerna, började hoppet tändas. Kanske finns chansen att jag kan få spela ett Assassin’s Creed igen utan att det kräver närmare 100 timmar av min tid.

Vi har alla en formativ period i våra liv där intressen och hobbyer slår rot och blommar ut. Även om jag påbörjade min spelresa redan med en Atari 2600, var det inte förrän familjen införskaffade en Amiga som spelintresset verkligen högg tag i mig. En av de mest spännande studiorna vid denna tid var franska Delphine Software, där designern och producenten Eric Chahi hade en betydande roll i att frambringa mästerverk som Another World.

Varför inleder jag då denna recension med denna nostalgiska återblick? Jo, för att bakom Paper Beast finns samma Eric Chahi som producent för denna abstrakta VR-upplevelse. Det är visserligen inte första gången Paper Beast träder in på en PlayStation-plattform, men spelet har nu snyggats upp och anpassats efter den förbättrade hårdvaran i både PlayStation 5 och PS VR2.

Rockstar Games är inte en studio som är främmad för att pusha gränserna i spelbranschen, både på gott och ont. Spelen de levererar är oftast av yppersta kvalitet och erbjuder inte sällan ett rejält kliv framåt både när det gäller det tekniska och sättet de skildrar berättelser. Detta har historiskt sett ofta varit på bekostnad av att bränna ut de talangfulla människorna som gör det hårda jobbet, vilket gör att det alltid har funnits lite smolk i bägaren när det gäller deras upplevelser.

Ett av spelen som med tiden har blivit svårare och svårare att ta del av är westerneposet Red Dead Redemption, som slukade många av mina speltimmar på PS3-tiden. Sedan dess har många efterfrågat en nyversion för varje ny konsolgeneration som har anlänt, och slutligen har Rockstar beslutat sig för att göra något åt saken.

I takt med att utvecklare har fått tillgång till mer och mer kraftfull hårdvara att arbeta med har ambitionen att återskapa och simulera verklighetens motorsport blivit mer realistisk att uppnå. Det har till viss del resulterat i att vi har fått färre racingspel som slår an de gamla härliga arkadsträngarna, åtminstone från de större studiorna.

Medan Microsoft har funnit sitt framgångsrecept i Forza Horizon-serien har det varit lite mer tunnsått på andra plattformar, tills Ubisoft gjorde en satsning på The Crew. Tyvärr har både The Crew och The Crew 2 (6/10) varit väldigt medelmåttiga upplevelser, men ”skam den som ger sig” verkar vara mottot som teamet arbetar efter.

Jag har förvisso blivit något av en motorsportfan för några år sedan, men dessa djupdykningar har hållit sig till fordon med fyra hjul i Formel 1-serien. Jag har sett en handfull lopp i MotoGP-serien när de har fladdrat förbi på TV:n, men jag skulle inte kalla mig en expert på långa vägar.

Det är kanske därför det tog ett tag för mig att komma in i rätt tänk när jag startade upp Ride 5 för första gången. Och med rätt tänk syftar jag då på någon form av kurvtagning som inte slutar med en hjulande trasdocka som landar i däckbarriären.