Author: Johan Lindros

Samurajkulturen är definitivt inne i ett uppsving i popularitet, med nyfilmatiseringen av James Clavells bok Shogun på mångas läppar och den kommande PC-portningen av det fantastiska Ghost of Tsushima (9/10) som börjar närma sig. Lägg därtill Team Ninjas actionrollspel Rise of the Ronin så har vi en ganska omfattande mängd underhållning baserad i den japanska historian att avnjuta.

Rise of the Ronin fokuserar dock på en lite annan tidsålder jämfört med de andra exemplen, nämligen bakumatsu-perioden på 1850-talet. Här står Japan inför ett vägskäl med både interna stridigheter gällande det enligt många föråldrade shogun-styret och västerländska makter som hungrigt väntar på sin chans att kolonisera landet. Det är med andra ord en kokande kittel du kastas in i under berättelsens gång.

Det har nu gått nästan fyra år sedan Final Fantasy VII Remake (9/10) tog mig och många andra med storm, och lämnade oss med mängder av frågetecken och spekulationer. Vad kommer Square Enix att i nästa kapitel av denna nytolkning av en odödlig rollspelsklassiker? Hur kommer de att hantera de omvälvande ögonblicken som väntar på horisonten?

Med tanke på vilka sidospår som berättelsen i Remake tog jämfört med originalet kändes det smått omöjligt att förutspå vart vi är på väg i Final Fantasy VII Rebirth. Jag visste dock redan från början att jag var ombord på tåget för att ännu en gång överraskas av berättelsen jag trodde att jag kände till.

SnowRunner (7/10) var ett spel som under recensionsperioden var en ganska kantig upplevelse, och även om jag gillade mycket som fanns där låg oftast buggar eller konstiga designbeslut i vägen för ett bättre spel. Med tiden blev mycket av detta åtgärdat, och plötsligt blev SnowRunner ett av de spel jag har lagt absolut mest speltid på under senare år.

När uppföljaren, eller snarare avstickaren, i serien utannonserades förra året såg jag fram emot att utvecklarna kanske denna gång skulle lära sig av de tidigare problemen för att erbjuda en mer angenäm upplevelse från början. Men hur har det blivit i praktiken nu när spelet är här?

Jag kanske inte skulle kalla mig själv för en expert på fightingspelsgenren, men det har alltid varit en genre som jag har varit intresserad av. Många av spelen har väldigt höga ingångströsklar för mina halvfumliga fingrar, men på något vis har jag alltid klickat med Tekken-spelen. Timmar av nötande i Tekken 3 och Tekken Tag Tournament har gjort att jag har blivit någorlunda kompetent med ett par karaktärer från detta udda galleri, och det blir därför en högtidsstund varje gång ett nytt spel i serien dyker upp.

Nu när Tekken 8 är här, är det ännu en gång dags att ta upp den något förvirrande kampen om Mishima Zaibatsu och se vem som råkar bli dumpad i en vulkan denna gång.

Det finns få spelserier som jag ständigt ser fram emot lika mycket som Like a Dragon-serien. Spelen är inte alltid perfekta, de kan rent ut sagt vara lite kantiga emellanåt, men det finns någon oemotståndlig charm och övergripande stämning som verkligen klaffar för mig. På sistone har det dessutom i princip regnat godsaker från Ryu Ga Gotoku, som ligger bakom dessa spel, med både lansering av Like a Dragon Ishin! (9/10) och Like a Dragon Gaiden: The Man Who Erased His Name (9/10).

Nu är det dock dags för huvudrätten i form av Like a Dragon: Infinite Wealth. Det där spelet som utvecklarna lovade skulle bli deras största och mest ambitiösa projekt någonsin. Jag kan konstatera att det inte var en överdrift på något vis.

Flitens lampa lyser onekligen hos Ryo Ga Gatoku Studio med tanke på hur mycket underhållning de lyckas skeppa ut till fansen. Tidigare i år fick vi återgå till historiska scenarier i Like a Dragon: Ishin! (9/10) och i januari nästa år får vi ta del av nästa kapitel i Ichiban Kasugas äventyr i Like a Dragon: Infinite Wealth.

Detta är dock inte tillräckligt mycket hårdkokt japansk action tydligen, för innan dess är det dags för sidospåret Like a Dragon Gaiden: The Man Who Erased His Name. Det är dock inte ett traditionellt sidospår som är fristående från huvudseriens handlingar, utan detta är snarare till för att skildra händelser som sker parallellt med Yakuza: Like a Dragon (9/10). Närmare bestämt vad som sker i Kazuma Kiryus liv efter hand gick under jorden i Yakuza 6: The Song of Life (7/10).

Science fiction är en genre som kan ta väldigt många former, med allt från skildringar av gigantiska rymdslag till lågmälda, men tankefyllda berättelser om existentialism. The Invincible hamnar tveklöst i det sistnämnda facket när du får följa ett vetenskapsteam som är på väg hem efter en lång och framgångsrik expedition.

På vägen hem väljer de att göra ett sista stopp på en planet som enligt information borde vara fullsmockad av livsformer att studera, men trots att alla byggblock finns på plats för detta är det hela en stendöd öken. Som förväntat går detta stopp inte riktigt som planerat, och vår protagonist Yasna vaknar plötsligt upp på planeten utan några minnen av hur hon kom dit eller vad som har hänt med resten av forskningsteamet.

Alla har vi en speciell spelserie som har etsat sig fast så pass hårt att du kan återvända till den i princip hur många gånger som helst utan att tröttna. För min del är Metal Gear Solid-serien en sådan, och även om jag kan berättelserna utan- och innantill finns det ändå någon form av magi där som uppstår varje gång jag upplever den. Oavsett hur kantiga spelmekanikerna är i jämförelse med moderna spel kommer många av de märkliga knappkombinationerna alltid att sitta i min ryggrad.

Med åren har det blivit svårare och svårare att spela igenom dessa verk, om du inte fortfarande har kvar din PlayStation 3. Även detta har försvårats med tanke på att Konami slutade sälja HD-samlingen som Bluepoint utvecklade, eftersom licenser för arkivfoto som användes hade löpt ut. Hoppet tändes dock när Konami klargjorde att en ny samling var på gång till moderna plattformar.