Author: Johan Lindros

Termen ”boomer shooter” har med tiden blivit mer och mer populär i beskrivandet av förstapersonsskjutare som använder sig av estetik från senare halvan av 90-talet. Det är inte ett nytt koncept i sig, utan har funnits ett bra tag på PC nu, men fler och fler av dessa spel börjar glädjande nog även leta sig till konsoler.

Turbo Overkill släpptes ursprungligen till PC under 2023, men nu har denna högoktaniga och härligt överdrivna cyberpunk-berättelse även nått konsolmarknaden. Eller ja, ”berättelse” kanske är något av en överdrift i sig, utan det handlar mest om att avverka horder av fiender i blixtrande högt tempo.

När Marvel’s Spider-Man 2 (10/10) släpptes under hösten 2023 var det ett spel som på många sätt slog mig med häpnad. Det är fortfarande idag ett mest imponerande spelen ur ett tekniskt perspektiv, som utnyttjar alla PlayStation 5-funktioner till fullo. Spelet har dessutom fått en rad olika förbättringar om du spelar på en PlayStation 5 Pro, för att kunna erbjuda en ännu mer fantastisk visuell presentation.

Nu har dock PC-versionen lanserats, och jag har gjort en djupdykning i spelet för att se hur pass bra denna version håller jämfört med den imponerande konsolförlagan. Det kommer att vara mest fokus på det tekniska, men om du vill ha mer kött på benen gällande själva spelupplevelsen kan du läsa min tidigare recension här.

Under slutet av förra året tillkännagav Bandai Namco att de vill satsa mer resurser på att fräscha upp några av de äldre spelen i den långlivade Tales-serien, och ett av de första spelen i denna satsning blev Tales of Graces f. Även om det inte är ett uråldrigt spel är det ju heller inte världens enklaste spel att få tag i längre, då det fortfarande sitter fast på PlayStation 3. Det känns därför som en ganska rimlig startpunkt för att se till att serien kan nå ut till fler spelare.

Berättelsen börjar i en liten by där protagonisten 11-årige Asbel Lhant och hans lillebror Hubert växer upp i mer eller mindre idylliska förhållanden. De största vardagsproblemen består av vilka äventyr eller hyss som kan genomföras utan att deras strikta pappa lyckas ertappa dem. Under just detta äventyr beslutar de sig för att utforska en blomsteräng som de tidigare har förbjudits att gå i närheten av, och det visar sig för en gångs skull ha ganska stora konsekvenser.

Ibland är det skönt att sjunka ner i en spelserie som kanske inte alltid sprudlar av innovation, men som i princip alltid garanterat levererar på ett par centrala bitar. Det kan vara mekaniker som låter dig sakta men säkert se siffror gå upp i värde, och därigenom levererar små doser till belöningspunkterna i hjärnan. Eller så kan du gå vägen som Rebellion har gjort, och gång på gång leverera snudd på pusselliknande scenarier där du med hjälp av prickskyttegevär ska städa bort nazister och liknande ohyra från ett angivet område.

Det har snart gått 20 år sedan Sniper Elite gjorde inträde på spelmarknaden, och grundkonceptet är mer eller mindre fortfarande intakt. Sniper Elite: Resistance är den sjätte delen i huvudserien, och denna gång får du för en gångs skull inte ta dig an rollen som den hårdkokte Karl Fairburne, utan istället den brittiske skarpskytten Harry Hawker.

I takt med att åren går har jag sakta men säkert börjat fylla i många av de hål jag har i min spelhistoria, och det har i många fall varit genom att spelutvecklare har släppt nyversioner av sina gamla klassiker som etablerade dem på kartan. Pixel Remaster-versionerna av de sex första Final Fantasy-spelen är ypperliga exempel på hur man bibehåller tonen i en gammal spelserie samtidigt som ingångströskeln för nya potentiella fans sänks med hjälp av valfria hjälpmedel och moderniseringar.

Dragon Quest-serien är ytterligare en lucka för mig, som jag har varit sugen på att fylla ganska länge nu, och när Square Enix tillkännagav nyversioner av de tre första spelen kändes det som ett perfekt tillfälle att hoppa ombord på tåget. Det kanske ser lite märkligt ut att de börjar med Dragon Quest III, men eftersom det är det kronologiskt sett första spelet i berättelsen har de valt att sparka igång denna nysatsning på den populära serien här.

Det har visserligen bara gått drygt sju år sedan originallanseringen av Horizon Zero Dawn (9/10), som var en av flaggskeppstitlarna under PlayStation 4-generationen. Men nu har Sony bestämt sig för att spelet behöver en ansiktslyftning, utöver den som dök upp på PC för cirka fyra år sedan. Denna gång handlar det dock inte bara om en liten putsning av texturer och optimerad bildfrekvens, utan nu har de tekniska experterna Nixxes fått fria tyglar att implementera många av de uppgraderingar som dök upp i Horizon Forbidden West (8/10).

Den stora debatten som har pågått sedan spelet tillkännagavs är om dessa förändringar är värda pengarna, och jag har hårdtestat spelet för att utvärdera just detta.

Jag har haft en ganska blandad historia med Diablo IV (9/10) sedan jag recenserade spelet, även om det kanske inte syns i antalet speltimmar jag har radat upp. Jag hade väldigt kul med spelet under hela recensionsperioden, och tyckte att berättelsen var spännande och medryckande. Spelkänslan är det inte heller något fel på, utan det är väldigt tillfredsställande att plöja igenom horder av fiender i jakten på bättre utrustning.

Men snart började enformigheten infinna sig, och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag fann inte samma spelglädje som det tredje spelet hade och jag gav till slut upp jakten på den optimala kombinationen av utrustning och färdigheter. Nu är den efterlängtade expansionen Vessel of Hatred här för att locka mig tillbaka till monsterslakten, och jag är ännu en gång redo att ta mig an kampen mot ondskan.