Author: Johan Lindros

I takt med teknikens framfart för varje konsolgeneration har många utvecklare fokuserat på att fånga mer och mer realism och detaljrikedom, vilket i flera fall bidrar till spelupplevelsen. Detta har dock gjort att vi har fått färre och färre arkadfokuserade racingspel, och det har ju skapat ett ganska stort hål i en genre som bjöd på ganska mycket bredd förr i tiden.

Neon Apex: Beyond the Limit satsar dock på att leverera en fartfylld upplevelse som ger positiva vibbar från PlayStation 2-generationen och bjuder samtidigt på en intressant cellskuggad grafisk stil. Till ytan är det precis vad jag letar efter, men levererar det även en tillfredsställande spelupplevelse?

När jag tog mig an recensionen av SnowRunner (7/10) för lite drygt fem år sedan trodde jag inte att jag skulle snärjas så pass hårt att jag skulle samla på mig cirka 300 speltimmar så småningom. Det är mycket av nöjet med att vidga sina vyer med nya genrer eller spelserier, när jag plötsligt hittar det där som jag inte visste att jag saknade och det plötsligt blir allt jag pratar om. Det var dessutom ett spel som släpptes i precis rätt tillfälle för mig, och blev ett av mina stora avkopplingsspel under pandemin.

Tyvärr lyckades inte Expeditions: A MudRunner Game (7/10) riktigt fånga mig på samma vis, även om det var en omfattande förbättring ur ett tekniskt perspektiv. När Saber Interactive tillkännagav RoadCraft i samband med Gamescom 2024 väcktes dock hoppet om att återfinna den där svårdefinierade belöningskänslan som SnowRunner levererar på ett så lysande vis. Men även om det finns många likheter finns det även en hel rad nya upplägg som detta spel fokuserar på.

Jag är den typen av person som oftast lockas av en medryckande berättelse först och främst, men det finns ju förstås undantag. I Bionic Bay kastas du rakt in i hetluften utan några direkta upplägg eller röda trådar, men det hela genomförs så väl att jag aldrig ens stannar upp för att reflektera över det.

Du spelar som en vetenskapsman som kastas in i en märklig biomekanisk värld, som förstås är livsfarlig på alla möjliga vis. Lyckligtvis får du en rad olika förmågor som hjälper dig att övervinna de många plattformsutmaningarna, där den huvudsakliga mekaniken handlar om teleportering. Du kan placera en manick på många av spelvärldens föremål, och när du aktiverar den byter du helt enkelt position med detta föremål.

Med den uppsjö av spel som släpps varje år börjar det krävas en hel del för att kunna sticka ut i mängden. Vad som krävs mer specifikt hänger ju förstås på många faktorer, men för min egen del är jag svag för en intressant visuell stil som inte används i vartenda spel som haglar ut på marknaden. Det var just detta som gjorde att Once Upon a Puppet lyckades fånga mig ganska omgående.

Hela spelet är nämligen designat som en stor och avancerad dockteater, och världen drivs av en kung som är på randen till sammanbrott. Det får den scenarbetaren Nieve känna av när hon plötsligt hamnar i exil och dumpas bland avfallet under scenvärlden. Där blir hon ofrivilligt fastbunden till dockan Drev, och efter en del konflikt beslutar de sig för att dra åt samma håll och luska ut vad som ligger bakom kungens oberäkneliga beteende.

Det har nu gått drygt tio år sedan Croteam tillkännagav att de skulle släppa The Talos Principle, och jag minns fortfarande hur jag gång efter gång gnuggade mina ögon för att se om jag läste fel. Innan dess var de mest kända för den actionfyllda Serious Sam-serien och på förhand kändes det väldigt förbryllande att se samma gäng tackla komplicerade tankenötter och filosofiska ämnen.

Det skulle förstås visa sig vara helt rätt beslut, med tanke på att spelet sålde väldigt bra och dessutom fick en uppföljare. Nu har den något föråldrade föregångaren dessutom fått en ansiktslyftning i form av The Talos Principle: Reawakened, och eftersom jag länge har sökt en anledning att damma av originalet från min skämshög tog jag tillfället i akt att kika närmare på denna version.

Redan från första början har det funnits en stor efterfrågan från Assassin’s Creed-fansen att få uppleva en berättelse baserat i feodala Japan. Dels för att det fanns en del referenser till perioden i de tidiga spelen, men till stor del även för att det finns en stor överlappning i upplägget mellan det mellanösternbaserade lönnmördargillet och den mytomspunna shinobin.

Nu, nästan 18 år och otaliga spel senare, har Ubisoft slutligen levererat Assassin’s Creed Shadows, som utspelar sig under 1580-talets Japan. Frågan jag ställde mig innan recensionen var om det kommer att vara tillräckligt för att få en något stagnerad serie i rörelse igen, och i ärlighetens namn är jag fortfarande en aning kluven.

I många år var strategispelen, och den ännu mer nischade 4X-subgenren, något som enbart kunde avnjutas om du hade en speldator. Detta har dock förändrats en del med tiden med tanke på att tunga strategititlar som exempelvis Civilization VI och Crusader Kings 3 har letat sig till konsoler. Det är ju inte världens enklaste projekt att översätta dessa menyfyllda spelupplevelser till en handkontroll, men det står klart att utvecklare är öppna för att hitta en lösning på dessa hinder.

Min första kontakt med Civilization VII fick jag redan i somras när jag fick en kort spelsession på Gamescom, men nu är det dags att göra en djupdykning i mina upplevelser efter en handfull avverkade kampanjer.