Author: Johan Lindros

Även om de polska skräckexperterna från Bloober Team har hängt med i spelbranschen ett bra tag nu är det inte förrän på sistone som de har fått sitt riktiga genombrott. Det kom i samband med att Konami gav dem förtroendet att hantera nyversionen av deras älskade Silent Hill 2, och det resulterade i en riktig kanonversion av ett spel som verkligen är en hörnsten i genrens historia.

Parallellt med detta jobbade de även på ett helt nytt verk, vid namn Cronos: The New Dawn. Även detta spel har tydliga rötter i den klassiska överlevnadsskräcken som Resident Evil etablerade och Silent Hill-serien spann vidare på, men vi hittar även mycket inspiration från Dead Space i detta dystopiska science fiction-äventyr.

Livet som lärling och vapendragare till en av rikets mäktigaste riddare är inte en dans på rosor. Du kanske får lära dig ett och annat om äventyrande, men trots ditt hårda jobb finns det inte mycket belöning för alla framgångar. Det hela vänds dock upp och ner när Sir Lionstone försvinner i samband med en hård strid mot en gigantisk varelse, och vår protagonist The Knighling plötsligt står utan vägledning.

Ofrivilligt kastas du in i rollen som den som ska försöka reda ut vad som har hänt, då alla andra tycks vänta på att någon annan tar initiativet. Till din hjälp har du den tappre Sir Lionstones magiska sköld, som ska visa sig vara väldigt effektiv på en rad olika vis.

I takt med att spelbranschen utvecklas suddas ofta tidigare gränser mellan plattformar ut för att nå en bredare målgrupp. På 90-talet var det i princip otänkbart att se Segas blå igelkott på en Nintendo-plattform, men när Sega strukturerade om till att fokusera på mjukvara istället för hårdvara ändrades dessa förutsättningar ganska fort.

Samma utveckling börjar vi även se mellan Microsoft och Sony, även om hårdvara fortfarande är en del av Xbox-verksamheten. De många studioköpen som har gjorts de senaste åren har dels resulterat i brutala massuppsägningar trots ständiga rekordresultat, men även positionerat Xbox mer som ett spelförlag med sikte på att nå så brett som möjligt med sina lanseringar. Det gäller även hörnstenar som gjorde Xbox 360 till en maktfaktor i konsolbranschen, och då tänker jag förstås på Gears of War.

Vid årets början fanns det en handfull spel som jag hade väldigt högt på min önskelista, och ett av dem var Metal Gear Solid Delta: Snake Eater. Det kanske är lite lustigt att ranka en nyversion så högt, i synnerhet med tanke på att det redan är spelbart på aktuella plattformar genom Metal Gear Solid Master Collection Vol.1 (6/10).

Detta spel har dock en väldigt speciell plats i mitt hjärta, och med tanke på att Master Collection i sin helhet var en tämligen oambitiös spelsamling fanns det fortfarande ett sug efter en riktig nyversion från grunden. Nästan två år senare har Virtous och Konami levererat just detta och jag har hårdgranskat spelet i hopp om att få den ultimata Snake Eater-upplevelsen.

Mafia-serien kanske aldrig har haft riktigt samma genomslagskraft som Grand Theft Auto-serien, även om de är snarlika i ämne och struktur. Mafia har dock alltid varit mer fokuserat på själva berättelsen framför sandlådan, samtidigt som utvecklarna har hållit sig mer inom ramarna istället för att sväva ut i satirens område.

Hittills har de tre tidigare spelen i serien utspelat sig i USA från 1930-talet i första spelet till 1960-talet i Mafia III (7/10), men Mafia: The Old Country har istället tagit ytterligare steg tillbaka i tiden och har Sicilien som skådeplats.

Nu när vi närmar oss nästan sex år sedan Kojima Productions släppte Death Stranding (9/10) är jag säkert inte ensam om att grubbla på om jag verkligen förstår alla förbryllande vändningar i berättelsen. Men istället för att reda ut allting en gång för alla har jag nu kastat mig ännu djupare in i denna märkliga tjärfyllda bassäng av knappt sammanhängande begrepp.

Det kanske låter som att jag är kritisk, men faktum är att de snudd på David Lynch-liknande berättelsedragen är en stor del av charmen i denna dystopiska framtidsupplevelse som kläckts från Hideo Kojimas oförutsägbara tankar. Nu är det dags för en uppföljare till spelet som bjuder på lika delar av paketleverans och flummiga filosofiska tankar, och det dröjer inte länge innan jag märker att teamet inte håller tillbaka denna gång heller.