Author: Johan Lindros

Blizzard har under åren varit experter på att sluka min fritid, kanske främst genom World of Warcraft, men även genom Diablo-serien. I synnerhet Diablo II och dess expansion ledde till alltför sena nätter under min högskoletid, där jakten på allt bättre utrustning var otroligt givande trots den repetitiva rensningen av specifika bossar.

Diablo IV har nu anlänt för att på nytt väcka liv i min gamla lust efter utrustning och monsterslakt, och det mesta känns både bekant och fräscht på en och samma gång. Det är dock inte en problemfri upplevelse som jag har tampats med under recensionsperioden.

The Last of Us är utan tvekan ett av mina favoritspel någonsin. Det är lika bra att konstatera detta direkt i början av recensionen, då mycket av denna text kommer att handla om själva PC-portningen av detta mästerverk. Spelet är inte ens tio år gammalt, men har ändå redan fått två återutgivningar – nu senast i form av The Last of Us Part I (9/10) till PlayStation 5. PC-versionen baseras på denna version som i mångt och mycket har återskapats från grunden med nya texturer, modeller och mer avancerad ljussättning.

Ända sedan Naughty Dog tillkännagav att spelet skulle släppas till PC har jag varit väldigt taggad att se hur detta spel skulle se ut på en betydligt kraftfullare plattform. Tyvärr visar det sig i många fall att jag skulle ha nöjt mig med PS5-versionen istället.

Genom åren har vi importerat väldigt många kulturella element från USA, men en sak som aldrig riktigt har fått fotfäste i Sverige är baseboll. Vi har istället nöjt oss med den betydligt mer avslappnade varianten brännboll, även om det är osannolikt att detta skulle kunna bli en TV-sport. Jag har själv varit skeptisk till baseboll väldigt länge, men rycktes med i uppståndelsen när Philadelphia Phillies skrällde sig hela vägen till finalen förra säsongen. Jag började se tjusningen med sporten, åtminstone när slutspelet drar igång.

Därför är det ju inte mer än rätt att jag även ger mig på den digitala varianten av idrotten som kallas för USA:s tidsfördriv. Det visar sig dock vara en ganska omfattande utmaning.

Spel är ju ett utmärkt medium för att skildra vackra miljöer och världar, det har vi ju säkert alla upplevt genom åren. Detta förstärks ytterligare om själva spelvärlden skildras i VR, då du verkligen får träda in i upplevelsen istället för att se den på en platt skärm. Jag skulle definitivt inte beskriva mig själv som en vildmarksmänniska, men efter att ha tillbringat ett gäng timmar med Kayak VR: Mirage känner jag mig nästan redo för utmaningen.

Som namnet skvallrar om får du i denna VR-upplevelse träda in i en kajak och paddla omkring i fyra olika miljöer för att antingen utforska, tävla eller helt enkelt bli lite sjösjuk i den virtuella värld som omger dig.

Det är nästan en underdrift att säga att jag blev stormförtjust i Moss (9/10) när jag bekantade mig med de vackra miljöerna, den påhittiga designen och inte minst den charmiga protagonisten Quill. Det blev verkligen en rivstart för mina upplevelser i VR-miljö och suget efter att ta mig igenom uppföljaren var väldigt svårt att motstå.

Berättelsen i Moss: Book II tar vid precis där första spelet avslutas, efter en hård strid mot Sarffog och en efterlängtad återförening med Quills kidnappade farbror tycks allting vara på väg att rätta till sig. Det visar sig dock att onda makter har börjat lägga märke till Quills glasartefakt som hon hittade i första spelet och har bestämt sig för att samla alla dessa för att kunna styra över hela världen. Quill kastas därför in i hetluften på nytt i ett ännu större äventyr.

I samband med lanseringen av PlayStation VR2 har en del spel från förra VR-generationen fått antingen uppdateringar eller rena nylanseringar för att bredda ut spelutbudet. Eftersom jag aldrig hoppade på VR-tåget under förra generationen har jag länge sett fram emot att kunna spela Moss (9/10) som min kära kollega Martin lovordade på bloggen för nästan exakt fem år sedan nu.

Därför greppade jag tag i spelet med båda händer när recensionskoden anlände, drog på mig headsetet och trädde in i denna magiska sagovärld.

Jag anlände ganska sent i Yakuza-serien, och egentligen bara av en tillfällighet när jag tog mig an att recensera Yakuza 0 (8/10). Jag blev omedelbart förälskad i karaktärerna och attityden och sträckspelade igenom i princip hela serien efter jag blev klar med recensionen.

Det fanns dock ett par sidospår i form av Yakuza: Kenzan och Yakuza: Ishin! som gäckade mig, eftersom de aldrig lokaliserades här i väst. Detta har det nu blivit ändring på när Like a Dragon: Ishin! slutligen har anlänt.