Author: Johan Lindros

När Ratchet & Clank: Rift Apart (9/10) visades första gången framhävdes det som ett av de primära exemplen på spel som enbart var möjliga med hårdvaran i PlayStation 5, och det är än idag en väldigt imponerande teknisk bedrift. Den sömlösa övergången mellan nivåer genom dimensionsportaler är något som aldrig riktigt upphör att se imponerande ut.

Nu när portningsstudion Nixxes har tagit sig an utmaningen att överföra denna actionfyllda upplevelse till PC var jag väldigt nyfiken på att se hur dessa tekniskt krävande scenarier skulle fungera på hårdvara som spelet inte var designat för ursprungligen. Jag kommer att fokusera lite mer på de tekniska aspekterna av portningen, som jag brukar i dessa PC-recensioner, och ge ett jämförelseperspektiv med PS5-versionen. Du kan kika på Jespers utmärkta recension här om du istället vill ha en genomgång av spelupplevelsen.

Spel är ett unikt medium på det vis att du får delta i berättelsen som skildras för att på så vis höja upplevelsen av det som sker på skärmen. Det ställer dock fortfarande krav på skaparen att erbjuda en basnivå av stämning eller någon form av hake för att fånga spelaren i denna synergieffekt.

I Inner Ashes får vi följa den ensamstående pappan Henry i hans vardag där han försöker ta hand om dottern Enid samtidigt som han kämpar mot den hemska sjukdomen Alzheimers. Detta låter på ytan som ett spel som passar mig som hand i handske, men mina förhoppningar slås ganska fort i kras.

Den långlivade Final Fantasy-serien är en rollspelsserie som numera lever under dubbla identiteter. Det är inte längre enbart de omfattande och genredefinierande enspelarupplevelserna som många växte upp med. Parallellt finns det även ett gigantiskt onlinerollspel som genomgick en smått mirakulös transformation för att så småningom etablera sig som ett av de mest populära MMO-spelen för tillfället.

Det är dessutom en betydande del av de kreativa krafterna bakom Final Fantasy XIV som har fått tackla utmaningen att skapa ett nytt inslag i serien, vilket skapade ganska höga förväntningar på vad Final Fantasy XVI har att erbjuda.

Även om det är väldigt fjärran minnen har Atari spelat en ganska stor roll i att slussa in mig till ett långlivat spelintresse. Det var nämligen där min resa startade som liten, när det dök upp en Atari 2600 i huset och jag fick se magin från bland annat Combat och Outlaw. Med dagens mått är det väldigt primitiva skapelser, men det var ju trots allt några år sedan.

Atari har dessutom lyst med sin frånvaro i spelbranschen ganska länge nu, men har genom den historiska återblicken Atari 50: The Anniversary Celebration markerat att de inte är färdiga med att skapa intressanta upplevelser. Även om Pixel Ripped 1978 inte är utvecklat av Atari finns det en genomgående ton och känsla som anspelar till många av de gamla klassiska spelen, både genom den grafiska stilen och med användandet av ljudeffekter.