Author: Johan Lindros

Kolonisering av fjärran planeter är inte ett jobb för vem som helst. Detta kräver de absolut mest kompetenta pionjärer som går att finna, eller åtminstone någon som är villig att acceptera anställningsavtal utan att läsa det finstilta. I Satisfactory är du just en av dessa pionjärer som har fått i uppdrag av det dystopiska företaget FICSIT att bege dig ut mot okända planeter i hopp om att finna resurser för att rädda framtiden på hemmaplan.

Detta gör du förstås genom att fullständigt exploatera alla naturresurser du kan finna för att kunna tillverka viktiga komponenter, oavsett vilka konsekvenser detta skulle ha för den lokala floran och faunan. Mänskligheten har ju trots allt svårt att lära sig av tidigare misstag.

Redan under förra året påbörjade Square Enix sitt omfattande återberättande av den klassiska Erdrick-trilogin i rollspelsserien Dragon Quest. På ytan kanske det ser lite omvänt ut att börja med Dragon Quest III HD-2D Remake (6/10), men rent kronologiskt i berättelsen börjar detta epos i där, för att sedan drivas vidare i de två föregående spelen.

Denna gång har de dock paketerat båda spelen i Dragon Quest I & II HD-2D Remake, för att knyta ihop säcken för hjältesagan i ett svep. Så mycket som man nu kan kalla två fullsmockade rollspel för ett svep då.

När det ursprungliga Painkiller-spelet släpptes 2004 resulterade det i ganska stora framgångar för utvecklarna People Can Fly. Inte för att spelet blev någon direkt storsäljare, men för att det visade upp kreativitet och färdigheter i teamet som ledde till samarbeten med bland annat Microsoft i Gears of War-serien.

Painkiller var tydligt inspirerat av den blixtsnabba action som huvudsakligen Doom och Quake etablerade och förfinade på 90-talet och fokuserade mycket på stora fiendehorder som skulle avverkas i kampen mot demoner. En av sakerna som fick spelet att sticka ut var den kreativa vapendesignen, där i synnerhet Stake Gun stack ut i mängden, då det var enormt tillfredsställande att skjuta iväg en träpåle mot en fiende som sedan fastnade i väggen bakom.

Katamari-serien har varit en välkommen färgklick i spelbranschen sedan Katamari Damacy dök upp till PlayStation 2 för drygt 20 år sedan. Det har kanske aldrig varit spelet som toppar försäljningslistor, men kan ändå onekligen benämnas som en kultklassiker i spelhistorien.

Trots detta har det ändå dröjt ett bra tag sedan vi fick en riktig uppföljare i serien. Trenden började dock peka mot detta när Bandai Namco släppte nyversioner av de två första spelen, och nu är det äntligen dags för helt nya äventyr med The King of all Cosmos i Once Upon a Katamari.

Det är inte världens enklaste uppdrag att slå sig in i den omfattande skaran med omgångsbaserade spel nuförtiden. Det finns allt från kortspel till actionrollspel, men jag är ganska säker på att Ball x Pit är det enda spel som har försökt sig på en Breakout-variant med detta upplägg.

När de sedan dessutom kryddar med lite av det som gör Vampire Survivors (9/10) så otroligt svårt att släppa finns det så klart potential för ett spel som kommer att bita sig fast permanent på konsolens hårddisk.

Det finns ju ingen brist på spel som använder sig av ordet ”Simulator” nuförtiden, och det är ofta svårt vid första anblick att se om utvecklarna har en genuin ambition med sin produkt eller om det är ett hafsverk som försöker jaga internet-memes. Med Powerwash Simulator råder det dock inga tvivel, även om jag var tveksam i början när originalspelet släpptes. Spelet lyckades dock fånga miljoner av spelare i den zen-liknande upplevelse som tvättandet av åtskilliga nedsmutsade områden och fordon levererade.

Nu är uppföljaren här med en uppsjö av nya miljöer som behöver skuras, tvålas in och spolas av för att kunna se presentabla ut och den stora frågan är ju om FuturLab lyckas träffa rätt ännu en gång.

När Hades (10/10) släpptes för cirka fem år sedan lyckades Supergiant Games sätta en ny standard för hur man kan strukturera ett roguelike-spel. De lyckades implementera genuint välgjorda karaktärer och en berättelse som fick spelaren att gång på gång kämpa sig igenom de utmanande nivåerna. Det omgångsbaserade spelupplägget blev helt enkelt en del av själva berättelsen på ett naturligt vis.

Redan från början när jag startar upp Towa and the Guardians of the Sacred Tree känner jag att Hades har varit en väldigt stark inspirationskälla, då många designval påminner om detta upplägg. Det är ju dock ganska stora skor att fylla, samtidigt som det måste kunna stå på egna ben och göra något unikt.

Även om äventyrsspelen inte är en ledande genre längre, som på 90-talet, finns det fortfarande en del studior som håller facklan tänd. Microids tolkningar av Agatha Christies Poirot-böcker är ett återkommande inslag, och även om de inte alltid bjuder på de mest omvälvande spelupplevelserna har de ändå oftast en del guldkorn att avnjuta.

För ett par år sedan kikade jag närmare på Agatha Christie – Murder on the Orient Express (7/10) och nu har turen kommit till en annan långfärd, nämligen Death on the Nile. Den stora frågan jag hade inför recensionen var om teamet har lyckats fräscha till upplevelsen lite för att bjuda på lite mer inlevelse, och till en början kändes det faktiskt lovande.

Det har nu hunnit gå drygt fem år sedan Sucker Punch sjösatte sin satsning på spel i feodala Japan i form av Ghost of Tsushima. Där fick vi följa den traditionsbundna samurajen Jin i kampen mot de invaderande mongolerna under 1200-talet, vilket blir en kamp som inte bara blir betydelsefull för det japanska riket, utan även på ett mer personligt plan.

I Ghost of Yōtei rör vi oss inte bara en bra bit norrut i Japan, utan även fram till 1600-talet. Lokalbefolkningen i skuggan av berget Yōtei har i viss utsträckning varit oberörd av stridigheterna mellan samurajklanerna i syd, men makthungriga ögon börjar riktas mot Ezo-området där vår protagonist Atsu avnjuter en idyllisk uppväxt med sin familj. Detta kastas omkull på ett dramatiskt vis när hela familjen mördas brutalt av Saito-klanens ledare och närmaste befäl. Ja, förutom Atsu då, för annars hade detta varit ett väldigt kort spel.

När Gearbox Software introducerade idén att para ihop utrustningsjakten från Diablo-serien med en Mad Max-inspirerad post-apokalyps i form av Borderlands är det ingen överdrift att säga att jag var omedelbart såld. Och mycket riktigt tillbringade jag otaliga timmar med spelet när det släpptes 2009, vilket resulterade i en av mina första platinatroféer på PlayStation 3.

Passionen för serien har dock avtagit en aning i takt med uppföljarna, även om Borderlands 2 på många vis förädlar spelmekanikerna och konceptet. Nu när Borderlands 4 är här hoppades jag på att det skulle väcka liv i de gamla känslorna igen, men jag känner mig kluven till upplevelsen på flera fronter.