Author: Jesper Pettersson

Det finns spel som är mer eller mindre svåra att kategorisera och lägga in i en genre och ibland handlar det om att de tickar många boxar. Det gör ANTRO som förutom att vara ett rytmspel och plattformsspel också har actionelement, railrunner, och bjuder på dystopisk samhällskritik.

Ordet antro används i latinamerika nedsättande för nattklubbar eller lönnklubbar som primärt används av kriminella eller underklassen. Det är också en term som används för en musikstil. Och båda betydelserna har legat som inspiration för spelet.

Ruffy and the Riverside är ett tredimensionellt plattformsspel av den gamla skolan och det finns tydliga influenser från 90-talsspel som Banjo-Kazooie och Spyro the Dragon. Det som sticker ut rent grafiskt är att alla karaktärer är platta som papper och handritade som från en tecknad serie.

Björnen Ruffy och hans trogne följeslagare biet Pip bevittnar när den uråldriga skurken Groll tar sig fri och hotar att ödelägga hela världen. Det visar sig dock att Ruffy är den utvalde och har unika förmågor som gör att han är den som kan återställa kaoset och besegra ondskan.

Kampen mellan änglar och demoner är antagligen lika gammal som de monoteistiska religionerna och det har gjorts ett otal tolkningar av det eviga kriget. I Monster Train 2 är änglarna skurkar och demonerna åker tåg. Den här uppföljaren handlar precis som sin föregångare om en kortleksbyggare där du ska frammana trupper, kasta besvärjelser och skydda tågets kamin från intrång så att du kan ta dig ända fram till tomheten.

Till en början har du två falanger att tillgå, men efter att ha klarat vissa milstolpar som att utrusta dina trupper med vapen och rustningar ett visst antal gånger, eller delat ut skada med trollformler så kan du låsa upp tre till. De olika arméerna har vitt skilda styrkor och svagheter och du väljer alltid två för varje spelomgång. Min favoritklan blir snabbt Underlegion, med sina svamptrupper som både är gulliga och dödliga, då det växer fram svamptrupper från både inbyggda egenskaper och från deras magi.

The Precinct är ett polisspel där du är en nybörjarpolis i en hårdkokt småstad. Du är son till den förre polischefen som dött i tjänsten och har lämnat stora skor att fylla efter sig. Staden gäckas av gängkriminalitet och din insats kanske blir det som får vågen att tippa över till polisens favör?

Jag skulle beskriva The Precinct som ett actionäventyr i sandlådemiljö där jag ser många likheter med polisfokuserade TV-serier som exempelvis The Rookie. Trots sandlådeupplägget finns det en berättelse som driver handlingen framåt och knyter ihop helheten.

Clair Obscur: Expedition 33 är ett rollspel som funnit sin inspiration i japanska rollspel från 1990-talet och jag får många vibbar från de sena ensiffriga Final Fantasy-spelen. Till exempel känns resandet på världskartan som direkt taget från Final Fantasy VII eller VIII. Hela upplägget med de olika grottorna, hur de andra medlemmarna i äventyrargruppen portioneras ut, och inte minst stämningen formligen andas japanska rollspel trots att detta är utvecklat i Frankrike.

Världen som målas upp är tämligen dyster och dystopisk. Överallt finns det döda, bevarade kroppar från tidigare expeditioner som misslyckats. Detta förmedlas också genom ett blekare färgval som ger en närmast monokrom känsla. En bit in öppnas en världskarta upp och både fiender och intressepunkter är tydliga när du vandrar runt där.

Genren mysiga spel har fullkomligt exploderat på senare år och du kanske undrar vad det innebär? Spelen är ofta färgglada, förmedlar en lugn och varm känsla och är helt fria från våld. Pilo and the Holobook tillhör definitivt den kategorin och bockar av varje kriterieruta utan undantag.

Du axlar rollen som räven Pilo, som är medhjälpare till uppfinnaren Professor Chiron som utvecklat en bok som kan scanna av omgivningen och skapa ett klistermärke som sätts i boken för att bygga ett uppslagsverk. Ganska snart visar det sig att han även har lyckats bygga ihop ett rymdskepp som gör att du får utforska okända och främmande miljöer.

Two Point Museum är vad jag skulle klassa som en affärssimulator där du ska bygga ett museum, eller ett imperium av muséer, som går runt ekonomiskt samtidigt som det utövas forskning och expeditioner för att hitta nya föremål och varelser.

Simulatorer är vanligtvis inte en av mina favoritgenrer, då jag ofta tråkas ut av repetitivt mikromanagerande av detaljer med liten positiv återkoppling. Men här finns en charm och ett upplägg på kampanjen som ändå får mig att spela vidare.