Author: Jesper Pettersson

Trots att virtual reality har funnits så länge så dyker det fortfarande upp spel som känns lite som teknikdemonstrationer. Gorn känns för mig mer som en fysiksandlåda än som ett fullfjättrat spel. När spelet startar kastas du hejdlöst in i en gladiatorring där du tvingas kämpa för din överlevnad. Första matchen är med knytnävarna, men ganska snabbt låser du upp en arsenal av olika vapen.

Men redan från start gör sig spelmekanikens undermåliga design gällande och kontrollerna för förflyttning är verkligen horribla.

The Legend of Heroes: Trails to Azure är den andra och avslutande delen av Crossbell-berättelsen och utspelar sig precis innan The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel (10/10). Det är, ifall du inte visste det, en direkt fortsättning på The Legend of Heroes: Trails from Zero (8/10) som släpptes ifjol. Om du inte spelat föregångaren så finns det en rudimentär genomgång av de stora händelserna i det förra spelet så att du åtminstone har en hum om de bredare penseldragen.

Det här handlar alltså om ett berättelsetungt, japanskt rollspel som bjuder på en komplicerad politisk intrig och mängder av intressanta både spelbara och icke-spelbara karaktärer. Under spelets prolog slängs protagonisten Lloyd Bannings från specialpolisen direkt in i hetluften och bjuder på en nedbantad inlärningsgrotta sett till hur mycket instruktioner du får.

Rytmspel har varit en favoritgenre länge och jag har spelat hundratals timmar i Guitar Hero-serien. På ytan känns inte steget därifrån till Unplugged – Air Guitar jättelångt, men det visar sig att det självklart finns omfattande skillnader.

Jag använder termen “på ytan”, för att om man endast ser till musiken och det visuella när du spelar låtar så ser det verkligen ut som Rock Band eller Guitar Hero. Du har en ström av noter som åker emot dig och du ska matcha notgreppet på gitarrens hals och du ska klinka precis när noten passerar linjen. Den största skillnaden blir förstås att du inte håller i en plastgitarr, utan som titeln antyder så blir det istället luftgitarr för hela slanten.

Med Drums Rock får du exakt vad du kan förvänta dig av ett spel med den titeln. Trummor, hårdrock och helvetiska demoner som är som tagna från skivomslag från genren. Rytmspel har alltid legat mig varmt om hjärtat och jag slukade Guitar Hero-serien med hull och hår ända tills den imploderade i girighet. Och en stor anledning till att jag nämner just gitarrspelen är att grundmekaniken i Drums Rock är väldigt lik den i Guitar Hero.

Musiken ackompanjeras av olikfärgade demoner som kommer flygande emot dig och du ska slå på de matchande trummorna eller cymbalerna exakt när de passerar ett streck. På papperet låter det supersimpelt, men när tempot ökar och samtliga sex trummor används blir det ganska svettigt att hänga med.

Det har skett ett stort uppsving av återutgivningar och nyversioner av gamla favoritspel och jag har ibland tänkt att det i vissa fall är bättre med de nostalgiska minnena då utvecklingen verkligen inte har stått still.
Tales of Symphonia Remastered är som titeln antyder en nyversion av Tales of Symphonia som ursprungligen släpptes till Gamecube och kort därefter till PlayStation 2.

Du axlar rollen som pojken Lloyd Irving som bor i den lilla byn Iselia. Han är skolad med svärd och har en mystisk artefakt på handen som visar sig komma från hans döda mor. Skurkarna är de genomonda halvalverna Desians, som använder människor som boskap och slavar och experimenterar på dem. Det är precis lika klyschigt som det låter.