Author: Jesper Pettersson

The Legend of Heroes: Trails Into Reverie är en direkt fortsättning på The Legend of Heroes: Trails of Cold Steel IV (9/10) som knyter ihop säcken helt för berättelserna i både Trails in the Sky, de två Crossbell-spelen och Trails of Cold Steel. Det finns här över 50 spelbara karaktärer från de nio föregående spelen och det känns nästan som en best-of-samling med så kallad fan service där du får något oavsett vilka karaktärer eller spel som är dina favoriter. Jag uppskattar bredden och variationen, men samtidigt spretar berättelsen något på grund av det.

Jag vill påstå att den största skillnaden mot tidigare spel i serien är att berättelsen inte står helt i fokus då det istället finns flera olika trådar och minnen att uppleva och även om det självklart finns en handling som knyter ihop helheten.

Det finns spel som inte nödvändigtvis förnyar genren de representerar, men som har finputsat alla detaljer att slutresultatet blir en harmonisk symfoni där delarna bara klickar tillsammans. Ys IX: Monstrum Nox tillhör den skaran och bjuder inte på särskilt många unika egenskaper, men helheten är så bra att jag har svårt att sluta spela.

Ys-serien är en riktig långkörare och det första spelet släpptes redan 1987 för NES, SEGA och tidens hemdatorer. Där andra japanska rollspelsserier brukar dela värld eller endast vara löst sammankopplade så har Ys-serien samma huvudperson i form av den unga äventyraren Adol Christin och hans ständige följeslagare Dogi. Under berättelsens gång dyker det upp små referenser och flörter för spelare som har upplevt tidigare äventyr med Adol.

Generellt brukar jag vara ganska negativt inställd till expansioner då jag oftast känner mig färdig med ett spel och brukar ha svårt att hitta tillbaka efter en längre paus. FromSoftwares spel är dock skinande exempel där jag gärna återvänder för att få mer av det goda, och den stora frågan blir om Horizon Forbidden West: Burning Shores kan lyckas följa upp grundspelet på ett intressant vis.

Handlingen utspelas efter huvudberättelsen av Horizon Forbidden West (8/10) och texten nedan kommer att avslöja en del händelser från huvudspelet.

Trots att virtual reality har funnits så länge så dyker det fortfarande upp spel som känns lite som teknikdemonstrationer. Gorn känns för mig mer som en fysiksandlåda än som ett fullfjättrat spel. När spelet startar kastas du hejdlöst in i en gladiatorring där du tvingas kämpa för din överlevnad. Första matchen är med knytnävarna, men ganska snabbt låser du upp en arsenal av olika vapen.

Men redan från start gör sig spelmekanikens undermåliga design gällande och kontrollerna för förflyttning är verkligen horribla.

Rytmspel har varit en favoritgenre länge och jag har spelat hundratals timmar i Guitar Hero-serien. På ytan känns inte steget därifrån till Unplugged – Air Guitar jättelångt, men det visar sig att det självklart finns omfattande skillnader.

Jag använder termen “på ytan”, för att om man endast ser till musiken och det visuella när du spelar låtar så ser det verkligen ut som Rock Band eller Guitar Hero. Du har en ström av noter som åker emot dig och du ska matcha notgreppet på gitarrens hals och du ska klinka precis när noten passerar linjen. Den största skillnaden blir förstås att du inte håller i en plastgitarr, utan som titeln antyder så blir det istället luftgitarr för hela slanten.