Author: fredrik

När Grand Theft Auto-serien tog steget från 2D till 3D under PlayStation 2-eran öppnades portarna på allvar för de öppna spelvärldarna. Det startade även en kapplöpning från andra utvecklare att försöka fånga den där magin som Rockstar lyckades förmedla i sina verk, och det gick med blandad framgång.

Volition var ett av dessa utvecklingsteam som genom Saints Row ville skapa en GTA-konkurrent, och många av sakerna de försökte sig på var intressanta. Det var dock inte förrän vid tredje iterationen som serien slog igenom på allvar. Här blev tonen betydligt mer lättsam, parodisk och inte minst spektakulär. Det har nu gått nio år sedan den senaste delen, och det är nu dags för en nystart för denna populära serie.

Söker man på ord som sekt och kult i uppslagsverk kan man bland annat läsa följande: ”Religiös grupp som markant avviker från den eller de religiösa huvudlinjerna i ett samhälle.” En beskrivning som blir en intressant motsägelse i ett spel där varenda religiös grupp i samhället är konstigare än den andra. I rollen som ett återupplivat offerlamm får jag nämligen uppdraget att starta en rörelse olika alla andra. Målet? Att besegra fyra demoniska biskopar och återinföra deras femte, utstötte broder.

Golf kan vara en riskabel sport om man inte är försiktig. Vanliga skador inkluderar förslitningsskador i diverse leder, eller det mer osannolika scenariot att man får en felslagen golfboll på sig. Dessa skador är dock milda jämfört med oturen vår protagonist i Cursed to Golf har – en blixt slår ner precis när han är på väg att sänka sitt sista slag i en stor turnering.

I normala fall hade golfkarriären tagit ett tvärt slut här (på grund av dödsfallet), men oturen fortsätter. Vår hjälte har råkat ut för en förbannelse och hamnat i golfarnas skärseld. För att ha en chans till att få komma tillbaks till livet behöver jag utmana och vinna i en väldigt udda golftävling med lite annorlunda regler och banlayout än jag är van vid.

Det finns ett uttryck på engelska som lyder “Don’t judge a book by the cover”, vilket går att översätta någorlunda till att vi inte ska döma personer efter deras utseende. När jag sätter tänderna i Book Quest, känner jag väldigt tydligt att detta uttryck kan slå hårt åt båda håll.

När titeln landade i redaktionen, slogs jag omedelbart av den extremt charmiga världen som visades i bilder och trailer. Det ser ut som en version av The Legend of Zelda: A Link to the Past, ett äventyr som jag ofta återvänder till med glädje. Men när jag väl börjar spela spelet upptäcker jag snabbt att det saknas en hel del i upplevelsen.

Som människor kämpar vi oss alla igenom våra liv på olika vis. Ibland tar sig kämpandet en rent fysisk form, men det kan såklart även uttrycka sig i form av en mental påfrestning eller en kombination av de båda. Oavsett om det är små eller stora saker vi tampas med finns möjligheten att de förändrar våra liv på sätt som vi inte alltid kan förutse.

I det berättelsedrivna äventyret South of the Circle får vi följa karaktären Peters kamp i ett skoningslöst Antarktis, men även för att få livet att gå ihop i ett kalla krigets Storbritannien.

I en värld där gudarna har stor inverkan men inte bryr sig om dess invånare är det lätt att tappa hoppet. Detta är precis vad som har hänt i äventyrsspelet Lost Epic, och det är upp till mig som spelare att ställa det hela till rätta. Hur? Genom att leta upp dem och besegra dem såklart.

De ”nya” gudarna har inte så mycket till övers för vanliga människor. De håller sig förvisso mest för sig själva, men med deras närvaro kommer även monstruösa varelser och ett hårt leverne för de få människor som finns kvar. Så pass hårt att människorna benämns som ”de förtvinande”.

Efter att ha recenserat Story of Seasons: Friends of Mineral Town (7/10), lyckades jag faktiskt lägga ifrån mig hackan och vattenkannan för att lämna Mineral Town. Och sedan dess har jag inte återvänt till den titeln.

Men nu har en ny stad introducerats i spelserien Story of Seasons och den här gången verkar det som att upplevelsen har blivit lite mer strömlinjeformad och enklare att anamma. Självklart drar jag på mig arbetskläderna, kavlar upp ärmarna på flanellskjortan och ger mig ut i myllan igen.

Födelsedagar är för många en väldigt viktig dag. Många av oss kanske inte bryr oss lika mycket ju äldre vi blir, och de spännande förväntningarna byts istället ut till en jobbig åldersnoja som gör sig påmind en gång om året. Någon som inte slutar att bry sig om sin födelsedag är djävulen, och han är extremt noga med att allt ska bli så bra som möjligt. Något som demonen Nate snart kommer bli varse om då han blir beordrad att ordna med huvudrätten, en riktig helvetespaj.

Roguelike-subgenren har tagit många former de senaste åren, men jag kan nog aldrig påstå att jag har sett detta upplägg i kombination med brandsläckning. Detta är dock något som den lilla indiestudion Dejima har beslutat sig för att vi behöver för att bredda utbudet av omgångsbaserade actionspel. Jag har nyfiket tagit mig an verket för att ta reda på mer!

Med tanke på hur många omgångsbaserade spel som har släppts genom åren börjar det bli felaktigt att kalla roguelike-konceptet för en trend, då det snarare har blivit en subgenre. Det finns dock väldigt många vis att implementera dessa mekaniker, vilket då även skapar utrymme för utvecklarna att sätta ett eget avtryck på slutprodukten.

I Source of Madness är det tydligt att teamet har sneglat en del på ramverket i det otroligt populära Dead Cells (9/10), som tog alla fans av actionplattformare med storm för några år sedan. Designmässigt är det dock ganska mycket som skiljer sig.