Author: fredrik

Ett fullproppat fraktskepp har precis lämnat rymdhamnen på Callisto, en av Jupiters största månar. Kaptenen för skeppet, Jacob Lee (häftigt skådespelad av Josh Duhamel) har precis kontrollerat lastutrymmet när det smäller till. En grupp terrorister har tagit sig ombord, och i tumultet störtar skeppet tillbaka ner på den karga månen där Jacob snart hamnar i en cell på den lokala fängelsekolonin, Black Iron.

Men något är fel och det dröjer inte länge innan jag i rollen som Jacob bankar ner mutanter med järnrör, krälar genom fängelsekloaker och kämpar för att ta mig därifrån med livet i behåll. Med det är tärningen kastad i The Callisto Protocol, Striking Distance Studios nya scifi-skräckis.

Supermassive Games tog sin plats på den filminspirerade skräckscenen med buller och bång när de släppte tonårsskräckspelet Until Dawn 2015, och efter en liten period av tystnad följdes det upp av en ny serie av skräckspel i en serie de valde att kalla The Dark Pictures Anthology. Som namnet skvallrar om så är det relativt fristående spel, men ändå lite sammanbundna och med delad spelmekanik.

Det är dags för det fjärde spelet i Supermassive Games skräckantologi, och med det inbjudande namnet The Devil In Me når antologiserien dessutom slutet av sin första “säsong”. Precis som de tidigare spelen så har detta ett tydligt tema och har inspirerats av verkliga händelser (såväl som klassiska skräckfilmer). Denna gång fokuseras det på en känd massmördare – H. H. Holmes och hans mordhotell som uppfördes inför en stor mässa i Chicago 1893.

Efter en väldigt lång frånvaro är allas vår favoritpirat Guybrush Threepwood tillbaks i rampljuset. Den här återkomsten är än mer efterlängtad eftersom även en av hans ursprunglige skapare, Ron Gilbert, är tillbaka vid rodret efter att inte ha arbetat aktivt med serien sedan Monkey Island 2: LeChuck’s Revenge. 

Gilbert spillde nyheterna om ett nytt Monkey Island-spel på sin blogg förra året. Det stora problemet var att han gjorde det den första april, så det var inte så många som trodde på det förrän en trailer faktiskt materialiserade sig ett par dagar senare på utgivarens Youtube-kanal. Tyvärr ledde vissas reaktioner över den nya grafiska stilen till att Ron Gilbert tillfälligt stängde ner sin blogg på grund av en storm av negativa kommentarer.

Den lilla ön Maravilla har alltid varit mytomspunnen, och den unga tjejen Marina har inte varit där sen hon var liten. Hennes farfar tog med henne dit ett par gånger för att visa hur magisk ön och dess djurliv var. Efter att farfadern gått bort och efterlämnat sin journal och kamera till Marina beslutar hon sig för att återbesöka ön och se mer av vad det var han menade var magiskt.

Många kanske skulle argumentera för att serietidningsgiganten DC:s flaggskeppsfigur är Stålmannen; Clark Kent. Personligen är jag av åsikten att den mörka och svåra Läderlappen, Bruce Wayne, även känd som Batman är den riktiga stjärnan i företagets utbud.

Jag är nog inte ensam om att förföras av den mörka och dystra staden Gotham, dess hjältar, skurkar och spännande historier, något som kanske förklarar det saftiga utbud av Batman-spel som har producerats genom åren. Det går inte att förneka likheterna mellan Gotham Knights och de populära spelen i Arkham-serien som släpptes mellan 2009-2015, varför förväntningarna är höga.

Tänk dig att du vaknar upp i en tank på en främmande planet. Det senaste du minns är att du dog, men ändå så ligger du nu här oskadd, omgiven av varelser du knappt kunde föreställa dig tidigare. Nyckeln till din överlevnad är ett bälte som på något mystiskt vis håller dig vid liv, och det dröjer inte länge tills du får veta att du snart kommer att bli ett verktyg i kampen mellan planetens invånare. Låter det överväldigande? Det är precis vad huvudpersonen Silver känner när jag ger mig på äventyrsspelet The Last Oricru.

Det har snart gått 15 år sedan No More Heroes fick sin debut till Nintendo Wii och Goichi Suda visade precis vad han tyckte om dåvarande trender inom spel, i synnerhet öppna spelvärldar. Det har hänt en hel del sedan dess, trender har förändrats, nya spelstilar, spelkonsoler och popkulturfenomen har tagit världen med storm. 

Suda som ofta brukar ha fingret på pulsen och leverera bitande satir invävt i många av sina spel har en del att leva upp till med No More Heroes 3, då de första två spelen var lika delar allvarliga, överdrivna och våldsamt komiska, samtidigt som de absolut inte tog sig själva på för stort allvar.

Mörka och gotiskt inspirerade fantasyäventyr är något som nästan alltid går hem i min bok. Därför hade jag svårt att säga nej till det extremt mörka spelet Moonscars när det dök upp bland redaktionens recensionsspel. När jag använder begreppet mörkt är det kanske lätt att tolka det som att jag menar ett tematiskt mörker som kretsar kring en känslomässigt tung handling, men det stannar inte där. Det är nämligen mer än handlingen som är mörk i det här spelet.

I en tid av ekonomisk depression och allmän misär, kan jag stolt och glatt berätta att jag har fått jobb hos ett av universums vänligaste företag; Lynx Corporation. Här har jag fått möjligheten att arbeta bort min enorma skuld som jag dragit på mig under mina år som människa.

Det enda jag behöver göra, är att arbeta hårt med att skrota rymdskepp som svävar omkring och förorenar den annars så rena rymden. Till min hjälp har jag en lasersvets och ett slags änterhake som gör att jag kan förflytta värdefulla skeppsdelar till återvinning. Livet verkar bli ganska bra trots allt!

Som spelskribent springer man då och då på spel som inte riktigt liknar något man har spelat tidigare. Det kan vara rent visuella drag som sticker ut, berättandeform, upplägg eller helt enkelt känslan som spelet förmedlar. Någon gång kommer det att komma en tid när jag slutar att bli förvånad tänker jag för mig själv ibland, men så blir det nog aldrig.

Det senaste spelet att påminna mig om det är det underliga äventyret som är The Tomorrow Children, ett spel som levde ett kort liv 2017 för att nu återupplivas med det passande namnet The Tomorrow Children: Phoenix Edition.