Author: fredrik

Jag har sagt det förut, och det är värt att repeteras – ett bra spel är ett spel som lyckas frammana känslor hos spelaren oavsett vilka känslor det handlar om. I SEASON: A letter to the future tar du dig an rollen som en ung kvinna som vet att världen som hon känner den håller på att gå under och bröstar ansvaret att samla intryck som ska bevaras till de efterlevande.

Om det inte vore för cykeln du har för att ta dig runt så skulle jag närmast klassa detta som en promenadsimulator, eller åtminstone ett äventyrsspel där intryck och dialog är det centrala.

Skräckspel kommer i alla former och med olika teman som alla gör sitt bästa för att sätta oss spelare på helspänn. Vad som skrämmer en är ju såklart individuellt, men vi kan nog alla vara överens om att vissa ämnen kanske träffar lite starkare än andra om vi tänker efter. Spöken, monster och demoner i all ära, men är det ändå inte mer realistiska och relaterbara saker som verkligen tar hem priset?

Ett tydligt exempel är krig, ett fenomen som inte bara påverkar världsordningen i sin helhet utan även sätter djupa spår av psykiskt och fysiskt våld i mängder av människor. Enmannastudion Steelkrill har klurat på detta och skapat spelet Trenches, ett skräckspel vars tema tar avstamp i krig och dess konsekvenser för människans psyke.

Chris är på väg norrut i Wales längs med snirkliga skogsvägar för att delta i faderns begravning. Han stannar till vid ett litet café vid sidan av vägen för att sträcka på benen och få i sig lite kaffe efter en lång biltur. När han pratar med servitrisen får han reda på att han kört alldeles för långt, att han skulle svängt av en bra bit tidigare. Som tur är så ska servitrisen åt det hållet, och kan visa vägen om Chris har tid att vänta på att hon stänger caféet.

Saker går inte riktigt som planerat dock och han finner sig plötsligt ensam, förvirrad och lite lätt vilsen. En mystisk kraft har demolerat caféet helt och servitrisen är försvunnen. En väggmonterad telefon ringer, och en mystisk röst varnar honom för att ge sig ut i skogen och på ett tidigare tomt bord står en märklig radioapparat som saknar ett batteri.

Atma och Raya är två ungdomar som går i samma klass i en liten by någonstans i Indonesien. Skoldagarna är rätt tråkiga, och Atma har en tendens att somna under lektionerna. Just den här dagen har klassen fått i uppgift att fylla i ett tråkigt formulär om sina framtida tankar på utbildning, eftersom terminen snart är slut. Raya föreslår att de ska skriva något roligare och de spånar därför fram en lista med roliga saker att göra, som exempelvis klappa världens fluffigaste katt, gå på bio, äta en gigantisk chokladtårta och se på fyrverkerier. De bestämmer sig för att börja beta av den listan istället för att tillbringa dagen i skolbänken.

Vad som börjar som en rätt idyllisk skolk-dag med ett biobesök istället för lektioner urartar dock snabbt. Efter att filmen slutar vill Raya visa Atma en hemlighet, och drar med honom genom tid och rum till en plats befolkad helt av katter. När de så småningom kommer tillbaks till verkligheten har Raya segat ihop av utmattning.

När det kommer till långkörare i serievärlden är det få som kan mäta sig med One Piece mångåriga meritlista både på anime- och manga-fronten. Det har inte saknats spelskildringar heller för den delen, men oftast har det varit i form av musou-spel trots att seriens styrka ligger i de färgstarka karaktärerna och det enorma bakgrundsmaterial som har byggts upp genom åren.

Välgjorda undantag har det dock funnits då och då, som exempelvis One Piece Unlimited World Red som fokuserade på att leverera en actionfylld rollspelsupplevelse. One Piece Odyssey siktar dock på ett mer renodlat rollspel, vilket fångade mitt intresse direkt när jag såg det.

Snabbfotade robotsamurajer som slåss i en futuristisk storstadsmiljö. En ganska enkel bild att visualisera, men även en bild som jag tror får mången science-fictionnörd att skälva av nyfikenhet. Applicera dessa teman på ett lika snabbfotat plattformsspel med utmanande svårighetsgrad och en dust av retrokänsla så får du Vengeful Guardian: Moonrider.

Det är inte så jätteofta det dyker upp spel baserade på lite smalare, eller mer okända, mytologier. I det här fallet så handlar det om slavisk mytologi och specifikt sagan om Baba Yaga. Det är kanske en av de mest kända figurerna som lyckats bli populär utanför sin mytologi (utöver Chernobog och Belobog som bland annat Neil Gaiman använt sig av i diverse verk).

I slavisk folktro är Baba Yaga antingen en välartad eller ondskefull häxa, som bor djupt inne i en skog i ett litet hus som sägs stå på kycklingben och kan förflytta sig. Om det fenomenet känns igen lite, beror det på att Studio Ghiblis “Howl’s Moving Castle” och “Spirited Away” lånat en hel del inspiration från denna häxa och hennes hus.

För den som spelade mycket rollspel på sina konsoler under 90-talet finns det troligtvis många fina minnen bevarade. Det var något av en guldålder för genren och titlar såsom Final Fantasy, Breath of Fire, Suikoden med flera växte sig riktigt starka med hjälp av inbjudande fantasyberättelser, intressanta karaktärsgallerier och timtals med speltid.

Mycket har hänt sen dess och trots att genren fortfarande är populär finns det många spelare som (med en stor dos nostalgi) drömmer sig tillbaka till hur spelen var då. Utvecklaren Matthias Linda är själv ett fan av rollspel och har med sitt spel Chained Echoes försökt kombinera den klassiska rollspelskänslan med en modern tappning.

Det börjar höra till vanligheterna att det emellanåt dyker upp ett sådant där mysigt, ensligt spel med fokus på utforskning nu för tiden. Men eftersom thatgamecompany gjorde så storstilad entré och satte ribban för denna typ av spel, är det svårt att inte jämföra nya spel med fantastiska klassiker som till exempel Flower eller Journey.

Med detta sagt är det London-baserade studion Shedworks som tar sig an utmaningen, rättar till den slitna manteln och skickar mig ut i vidderna för att upptäcka något helt nytt.

På något sätt har det japanska rollspelet Final Fantasy VII från 1997 lyckats hålla sig aktuellt i stort sett hela tiden sedan den ursprungliga lanseringen. Det har handlat om allt från sidospår i andra genrer, gästspelande karaktärer i Final Fantasy Tactics och Kingdom Hearts, till återutgivningar och helt nya spel i den etablerade spelvärlden.

Med Crisis Core -Final Fantasy VII- Reunion bjuds du på en nyversion av ett spel som släpptes till PlayStation Portable 2007 där flera av karaktärerna från originalet dyker upp, även om händelserna utspelas långt innan Clouds äventyr.