Author: fredrik

Trots att vi i hushållet har en Sega Dreamcast som vi högaktningsfullt vårdar och spelar på emellanåt, finns det en titel som vi aldrig har spelat på konsolen; Rez. Originalspelet släpptes redan 2001 i Japan, och producenten Tetsuya Mizuguchi som tidigare fört fram klassikern Sega Rally Championship, fortsatte även efter Rez att frambringa storverk, där Lumines kanske lyser allra starkast.

Rez Infinite är, liksom originalet, en rälsskjutare där jag som spelare endast siktar och skjuter. På pappret låter det säkert aningen trist, men efter ett antal sessioner med PlayStation VR på huvudet, kan jag erkänna att jag verkligen trivs i denna techno-dunkande version av 2000-talet.

(more…)

Ett nytt år, ett nytt spel i samma serie. Activision är mästare på iterationer och 2016 bjuder inte på några undantag. Förra årets utveckling av Spyros lösryckta äventyr gav oss fordon att åka omkring i, och i år är det dags att låta fantasin flöda fritt.

Skylanders Imaginators bygger på idén att vi spelare ska skapa helt egna, nya Skylanders-hjältar. Detta görs genom att använda speciella kristaller av olika slag där varje element spelar roll. Grundämnena är sex till antalet och beroende på vilket som används, får din imaginära hjälte olika krafter.

(more…)

Det är något visst med den japanska skildringen av skräck som får det att krypa lite extra under min hud. Oftast är det mer fokus på en obehaglig stämning än att någon hoppar fram och försöker skrämma dig, och personligen skräms jag mer av det okända än det uppenbara.

Yomawari: Night Alone är definitivt rotat i japanska sägner om spöken och andar, vilket ibland är lite främmande för oss i väst. Det gör det dock inte mindre skräckinjagande när bisarra kreationer förföljer vår unga protagonist i mörkret.

(more…)

Sumpmarksblues, snusktidningar och jazztobak. Open World-genren blir svängigare än någonsin tidigare i Mafia-spelens tredje inkarnation. Tyvärr lider spelet bitvis brölpubertalt innehåll och bristen på humor blir tröttsam.

Lincoln Clay kommer hem till New Bordeaux, en fiktiv stad starkt influerad av New Orleans, efter sin senaste vända i Vietnam. Han har uppenbarligen inte haft den lättaste av uppväxter och har inga problem med att agera högra hand till en av stadens mindre maffiabossar. Men alla är inte lika nöjda med status quo och Clay finner sig plötsligt i en helt ny situation där han måste lita på sin erfarenhet i fält under klättringen mot toppen av den undre världen.

(more…)

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i den japanska tecknarstil som brukar gå under namnet chibi. För mig har små karaktärer med huvuden minst dubbelt så stora som resten av kroppen aldrig sett varken gulligt eller humoristiskt ut. Troligtvis beror min avsky mot chibi-fenomenet på Keiji Inafunes fadäs Mega Man Powered Up. Där tog han den tuffaste actionhjälten under hela min barndom, slängde in honom i en nyversion av originaläventyret och förlöjligade den stenhårde roboten helt genom att göra om honom till en blå liten bebis med extrem vattenskalle. Till råga på allt påstod Inafune dessutom att det alltid varit så här han tänkt att Mega Man skulle se ut.

Av samma anledning var jag extremt skeptisk när World of Final Fantasy visades upp på E3-mässan i fjol. Titeln som skulle bli en hyllning till Final Fantasy-serien, reducerade samtidigt mina favoritkaraktärer från spelvärlden till barnsliga chibi-figurer. Jag hatade det nya utseendet på favoriter som Cloud, Vivi och Terra, men i takt med att alltmer av övriga spelet visades upp insåg jag snart att detta ändå skulle bli ett spel helt i min smak.

(more…)

Det finns en otrolig charm i att samlas med ett gäng vänner framför ett välgjort, sidoskrollande slagsmålsspel, och en härlig känsla av samhörighet som inte alltid är lika tydlig i andra genrer. Även om spelen ofta är väldigt utmanande brukar titlar som Turtles in Time och Castle Crashers gå hem i alla tänkbara sällskap – och alla i gruppen har alltid precis lika roligt hur dåligt det än går.

Samma känsla tycks till en början infinna sig även i genrens senaste tillskott Viking Squad. Som en plundringslysten viking springer jag runt i vackert handmålade miljöer och slåss mot mjöddrickande isbjörnar och mytologiska monster tillsammans med två vänner. Estetiskt är spelet tilltalande och det mesta i världen har en humoristisk underton på ett charmigt sätt.

(more…)

För några år sedan lyckades Crystal Dynamics utföra ett svårt och extraordinärt uppdrag, genom att ge gravplundraren och spelhjältinnan Lara Croft en kraftfull nystart. Hennes återkomst blev en fullständig triumf i det häpnadsväckande Tomb Raider: Defintive Edition (9/10).

Nu är den äventyrssugna damen tillbaka i Rise of the Tomb Raider, med sin klätteryxa och trofasta pilbåge som resesällskap.

(more…)

Det tog ett bra tag innan jag vågade mig på att spela XCOM: Enemy Unknown när det släpptes under förra konsolgenerationen. Jag har hyst en aversion mot strategiska och taktiska spel av det här slaget, men med tanke på hur mycket det hyllades kände jag mig till slut tvungen att se med egna ögon vad som gjorde denna titel så exceptionell. Det tog inte många minuter innan jag var en konverterad XCOM-fanatiker.

Som nybliven fantast, mottog jag något sorgset informationen att XCOM 2 skulle vara PC-exklusivt. Men som så ofta med exklusivitet i dagens spelbransch, ändras dessa förhållanden förr eller senare. Nu kan vi äntligen slåss för mänsklighetens framtid på PlayStation 4 också.

(more…)

Har du någonsin spelat ett rollspel där miljöerna och berättelsen var riktigt mörk och dyster? Jag trodde att jag hade det tills jag provade Darkest Dungeon, ett spel som verkligen förmedlar en känsla av obehag och äckel, men på ett positivt sätt för upplevelsen.

I grund och botten är det ett turordningsbaserat rollspel där du styr en grupp äventyrare som ska återställa en gammal adelsfamiljs ägor. Ruinerna är så invaderade av monster att du inte har en chans att rensa dessa utan att först utforska omgivningarna, beväpna dig och bygga upp några starka karaktärer.

(more…)