Author: fredrik

Jag har spelat tv-spel i nästan 30 år, och minns klart och tydligt min allra första konsol; ett SEGA Master System. Det fanns många roliga titlar på maskinen, men de spel jag spelade allra mest var tveklöst underpojkens trilogi och då särskilt Wonder Boy III: The Dragon’s Trap.

Den utmärkta kombinationen av äventyr och utforskande fick mig att älska genren och väldigt få spel har överträffat känslan att vara hjälte på samma sätt som Wonderboy-serien gjorde. Nästan tre decennier senare är det äntligen dags att se denna klassiker med nya ögon i Lizardcubes omgjorda variant Wonder Boy: The Dragon’s Trap.

(more…)

Square Enix får ibland oförtjänt mycket skit för att de till synes trampar vatten och återutger spel gång efter gång istället för att fokusera på nya spel. Skaran av Kingdom Hearts-fans torde dock vara så pass svältfödd vilket gör att all kritik mot de upprepade nyutgåvorna av de äldre spelen känns som att skrika i motvind. Men är spelen i denna samlingsvolym någonting att hänga i julgranen?

Få spel har haft en lika långdragen och hemlighetsfull utvecklingstid som Kingdom Hearts 3. Det har snickats, snackats och spekulerats om spelet ända sedan det andra spelet kom ut, men bekräftades inte officiellt förrän 2013. Och sedan dess har det varit ganska tyst på Kingdom Hearts-fronten, undantaget lite nyutgåvor.

(more…)

Med uppenbar och stark inspiration från det fenomenala musikspelet Rez, vilket fick nytt liv i och med Rez Infinite (8/10), är det svårt att inte omedelbart gilla Aaero. Mad Fellows Games är utvecklaren bakom detta mästerverk vilket är stöpt i dubstep och utvecklat med hjälp av ekonomiskt stöd från bland annat Kickstarter.

Konceptet bygger kring att jag som spelare styr ett rymdskepp som är utrustat med målsökande missiler. Dessa vapen låser jag på målen genom att sikta med höger styrspak, och hastigheten på mina avfyrade vapen varierar med musikens takt. Det slänger mig mellan oerhört tillfredsställande högtempoattacker till ångestladdad långsamhet där jag våndas på riktigt innan målen nedgörs.

(more…)

Debatten om att spel ska räknas som konst eller inte har kanske svalnat något, men Persona 5 ger definitivt för-sidan vind i seglen. Det är inte ofta designen i sig väcker känslor, men faktum är att jag för ovanlighetens skull har svårt att släppa blicken från spelet ens under laddningsskärmarna. Allting från scenövergångarna där protagonisten Jokers cape sveper över skärmen till laddningsbilden där bruna, anonyma människor skumpar fram på tunnelbanan är otroligt stilistiska och skulle kunna platsa på vilket museum med modern konst som helst.

(more…)

Jag är väldigt glad när jag observerar vågen av charmiga peka-och-klicka-äventyr som ett efter ett anländer till PlayStation-plattformen. Genren har verkligen fått ett återuppvaknande, och äventyren som erbjuds är antingen helt nydanande eller fina hyllningar till originalen. The Inner World från tyska Studio Fizbin, är den senaste av titlar som lockar konsolspelare med vackra vyer, knepiga pussel och charmiga karaktärer.

I detta äventyr får jag stifta bekantskap med Robert, en karaktär som enligt mig bär likheter med trädockan Pinocchio, inklusive näsan. Robert bor tillsammans med prästen Conroy; den enda fadersfigur han har haft i sin uppväxt. Allt går sin gilla gång fram tills den dagen då en rebellisk duva råkar stjäla ett väldigt viktigt föremål som den lilla pojken självklart gör allt för att finna.

(more…)

När Snake Pass utannonserades som en plattformspusslare i gammal Rare-anda och med en färgglad trailer, blev jag såld och har sedan dess sett fram emot att få spela det. Men när jag väl fick chansen att sätta tänderna i det, visade det sig att dess söta yttre inte räckte till för att smaksätta hela spelupplevelsen.

Jag kontrollerar ormen Noodle som till sin hjälp har kolibrin Doodle som visar vägen. Berättelsen åker i baksätet och levererar endast lite flummig information om att jag måste reparera portaler på varje bana då någon ond kraft haft sönder dem.

(more…)

Är du 70-talsnostalgiker? Tycker du att ett rejält rallarslagsmål på is är det bästa som finns? Har du inga krav på att ett hockeyspel faktiskt ska innehålla bra hockey? Har du alltid tyckt att sportspel ska kunna spelas med en hand? Då är Old Time Hockey spelet för dig!

Det här spelet är utmärkt för människor som njuter av saker ironiskt och/eller helst spelar tv-spel i grupp mer eller mindre alkoholpåverkade. Spelet är betydligt sämre än sin storebror NHL 17 i allt utom ett avseende; det har ett bättre soundtrack.

(more…)

Den kanadensiska spelutvecklaren Parabole har kommit på hur promenadsimulatorerna kan utvecklas för att skänka ännu fler upplevelser till spelaren. Idén består rätt och slätt i att introducera överlevnadsfaktorer till den annars ganska lugna spelstilen där miljö, berättelse och känsla annars får stå för huvuddelen av spelet.

Privatdetektiven Carl Faubert har tagit sig an ett fall i norra Quebec för att undersöka en våg av vandalism som drabbat ett litet gruvsamhälle. Han får dock inte ens påbörja sin utredning innan saker börjar gå riktigt illa. På väg in i samhället, råkar han ut för en ordentlig bilkrock och förlorar medvetandet. Som om inte detta vore nog, vaknar han så småningom upp i århundradets värsta snöoväder.

(more…)

Under förra konsolgenerationen fanns det ganska få spel som kunde mäta sig med den upplevelse som Mass Effect-trilogin erbjöd. Det var ett mastigt rymdepos som innefattade allt från den klassiska hjältesagan till djuplodande politiska frågor, och inte minst karaktärer som kändes levande.

Att skapa en uppföljare till detta är förstås en monumental uppgift, och jag medger att jag hade en liten portion skepsis med mig från början. Det kändes inte riktigt som att själva spelet visades upp förrän ganska sent i utvecklingen, och det reste några varningsflagg för mig.

(more…)

Kriget mot droger har pågått sedan Ronald Reagans framgångsrika röstfiskande på 1980-talet. Nu är skådeplatsen Bolivia där kokainkungen El Sueño byggt en svårforcerad verksamhet på mutor, skrämseltaktik eller löftet om ett bättre liv. USAs motdrag är att skicka fyra snitsiga agenter med mandat att göra nästan vad som helst för att bryta ner drogimperiet.

Wildlands är i sina bästa stunder med rätt personer fantastiskt roligt. Att långsamt men effektivt skjuta sig igenom ett gangsternäste till sista man, är tillfredsställande på ett sätt som få spel lyckas med. Jag känner mig som den bästa av hemliga agenter och iskalla smygsoldater när allt fungerar som det ska.

(more…)