Author: fredrik

Det är inte ofta vi får se omvälvande innovationer inom förstapersonsskjutare, men när Superhot gjorde inträde på marknaden under förra året stod det genast ut från mängden. Med grundidén att tiden i spelet bara passerar när du rör dig förvandlas högoktaniga actionscener till schackliknande pussel med kreativa utmaningar.

Ungefär 1,5 år senare är det dags för spelet att äntligen nå PlayStation, och den stora frågan är om dessa idéer fortfarande känns nya och fräscha idag.

(more…)

Jag måste erkänna att jag aldrig någonsin känt mig dragen till äventyren i Star Trek, vare sig serierna (undantaget Star Trek: Voyager) eller filmerna. Anledningen är att jag i slutet av 70-talet föll pladask för ett annat rymdepos, skapat av George Lucas. Det politiska spelet blandat med det verklighetstrogna kaptensansvaret och förhållandet till andra raser var inte i linje med vad jag önskade mig av ett rymdäventyr, åtminstone inte på den tiden. Men det var då det.

I Star Trek: Bridge Crew axlar jag ansvaret som kapten på U.S.S. Aegis där jag och min besättning har ett väldigt viktigt uppdrag; att utforska ett Klingon-infesterat område kallat The Trench. Vulcan-rasen behöver en ny plats i universum som de göra till sitt hem och förhoppningsvis går det att finna ett hopp för rasen i denna vackra men besynnerliga sektor av rymden.

(more…)

Spel som medium har förändrats ganska mycket sedan Final Fantasy XIV först såg dagens ljus. Flertalet konkurrerande massiva flerspelarvärldar har kommit och gått, spelarantalen har gått upp och ner och begrepp som ‘Free to Play’ (fritt att spela, kostar för det mesta ingenting att ladda ner och har ingen månadskostnad) har konverterat de flesta spel från månatliga prenumerationer till att mer vara baserade på små, triviala inköp i spelen.

Men dessa förändringar är inte mycket jämfört med resan Final Fantasy XIV har gått igenom. Från den ursprungliga lanseringen i september 2010 har det genomgått en större renovation med tillhörande byte av regissör och släppts igen under nytt namn (Final Fantasy XIV: A Realm Reborn, 2013) samt fått en större expansion (Heavensward, 2015). Nu är så den andra större expansionen här – Stormblood.

(more…)

Pusselspel kan verkligen komma i många former, vilket demonstrerades av det extremt våldsamma actionspelet Hotline Miami. Grundkonceptet må vara att ha ihjäl alla fiender på en nivå, men för att lyckas måste du se alla mönster och lösa kombinationen av motståndare du ställs inför.

Serial Cleaner använder också detta koncept, fast tvärt om. Istället för att avverka alla fiender på en nivå ska du istället se till att röja undan alla bevis på en brottsplats. En brottsplats som patrulleras av många poliser.

(more…)

Det finns ett fåtal spel som lyckas träffa mitt i prick när det kommer till den tecknade stil som japanska anime- och mangatitlar lyckas förmedla. Valkyria Chronicles är ett av dessa mästerverk som redan under PlayStation 3-eran fick mig att tappa hakan över hur vackert och unikt det var. Den uppgraderade utgåvan Valkyria Chronicles: Remastered (9/10) levererade ännu bättre grafik samtidigt som den utsökta kombinationen av rörelsefrihet och strategi lämnades intakt.

När studion Media. Vision tar sig an den hedervärda uppgiften att utveckla serien, väljer de att vända upp och ned på allt och skapa något helt nytt i sidospåret Valkyria Revolution. På pappret ser det ut som att upplägget eventuellt kan tilltala en bredare publik, men håller det i längden för den trogna skara av Valkyria-entusiaster?

(more…)

En av PlayStations största ikoner gjorde debut 1996, när spelutvecklarna Naughty Dog lanserade plattformsspelet Crash Bandicoot för att kunna konkurrera med Super Mario. Den orangefärgade punggrävlingen bidrog till en succé med flera uppföljare och en stor skara fans världen över.

Nu har Vicarious Visions tagit de tre första titlarna med den wumpafruktsätande hjälten, genom att ge dem nytt liv och en snyggare yta i samlingen Crash Bandicoot N.Sane Trilogy.

(more…)

Golf som sport är inget jag har någon vidare kunskap om, mer än att känna till vissa spelare i stil med Tiger Woods, Annika Sörenstam och hårdrockaren Alice Cooper. Ett par golfspel har jag dock testat i tidig ålder, men när undertecknad spelar The Golf Club 2 är det första gången jag svingar med en driver på drygt ett decennium. (more…)

Det är inte ofta man får tillfälle att recensera ett spel som heter samma sak som en själv. Alla kan ju inte ha tur nog att heta Mario eller Age of Empires: Collector’s Edition, men nu har det äntligen blivit min tur med Toby: The Secret Mine.

Spelet är ett enmansprojekt av utvecklaren Lukáš Navrátil, och påminner ohyggligt mycket om det danska indiespelet Limbo med sin skuggfyllda estetik och sitt plattformspusslande. Men där Limbo bjöd på suggestiva miljöer och en minimalistisk men ändå tung berättelse så går Toby: The Secret Mine helt enkelt ut på att du ska rädda dina vänner i sann New Zealand Story-anda.

(more…)

Att vandra omkring i ett mörkt spökhus är en obehaglig upplevelse som mer eller mindre kan klassas som en klassiker i tv-spel. För att utveckla genren, har Deep End Games valt att ta konceptet ytterligare några steg framåt i mörkret med skräckspelet Perception.

Äventyret tar sin början där den blinda protagonisten Cassie lär sig att använda sina förstärkta sinnen för att lokalisera objekt, innan hon fattar mod och tar sina första kliv in i den till synes övergivna bostaden för att lösa ouppklarade mysterier. (more…)

Finska spelstudion Housemarque har blivit lite av en favorit hos mig på senare år. Även om de i stort sett bara gör tvåspaksskjutare hittar de alltid helt nya vinklar på genren, och det enda som deras spel har gemensamt är egentligen en sjukt tajt kontroll, härligt futuristisk musik samt en spelglädje som heter duga.

Nex Machina är tacksamt nog inget undantag och det tar inte många minuter innan jag känner mig som hemma. Allt från den blixtsnabba spelmekaniken till den Daft Punk-osande bakgrundsmusiken med löjligt tillfredsställande ljudeffekter sitter precis där de ska. Rent estetiskt är det dessutom riktigt snyggt. Med en härlig palett av neonfärger och kvicka, gravitationstrotsande övergångar mellan olika områden får det filmen Tron att framstå som en grådaskig blädderbok i jämförelse.

(more…)