Author: fredrik

Ädelstenarna bokstavligt talat regnar ner över tv-skärmen och jag har svårt att inte känna mig som en rikeman när jag spelar Lapis X Labyrinth. Jag har nyss avslutat ännu en nivå och får slutresultatet uppradat framför mig. Det är en ansenlig mängd pengar och upphittade skatter och därför bär det av till byns handelsmän för att sedan snabbt bege mig ut på ett nytt besök i fiendeland, och så rullar det på. Plattformsspelet Lapis X Labyrinths kärna fokuseras kring just detta kretslopp, att samla skatter och piska monster.

I rollen som nyanländ äventyrare i en liten by med akuta monsterproblem gör jag mig snabbt populär. I början av spelet får jag samla ihop ett gäng rekryter för att utforska den omkringliggande vildmarken. Det är ett trevligt litet urval av klasser som jag har att välja mellan och de sticker alla ut både i design och attackförmågor.

I en tid där många spelprojekt är enorma produktioner med mastodontbudgetar känns det uppfriskande med minimalistiska spel som kondenserar ned anledningen till att jag spelar spel överhuvudtaget; avkoppling och underhållning. Just Shapes & Beats bjuder på exakt vad titeln säger, geometriska figurer och musik.

När jag startar upp spelet för första gången åker vänds mungipor direkt uppåt och redan i menyn börjar jag gunga med huvudet i takt till musiken. Efter att ha utforskat menyerna, där språkvalet lite överraskande innehåller Hodor, vilket byter ut alla menyval mot ordet Hodor, startar jag upp kampanjläget.

Det nya svarta de senaste åren har varit att göra remasters på gamla spel. Konceptet att sälja titlarna en gång till i en utgåva med alla expansioner och med lite bättre grafik lockar fler och fler utgivare. Jag är personligen tudelad kring dessa återutgivningar. Visst är det kul att få spela en gammal klassiker på en ny maskin men problemet är också att det är en hel del gammal skåpmat som får nya utgåvor. Sniper Elite V2 Remastered faller i den senare kategorin.

Jag gillade både Sniper Elite 3 och framförallt Sniper Elite 4 (7/10) som var ett riktigt underhållande spel. Sniper Elite V2 var dock en annan historia. Det gjordes i en tid när spel som detta skulle vara i mer linjära banor och inte i öppna världar. Titeln utspelar sig i Berlin i slutet av andra världskriget, där du letar efter några tyska forskare som tagit fram tyskarnas raketprogram. Väl inne i Berlin tvingas du slåss mot både tyskar och ryssar i en jakt för att hitta forskarna först.

En av mina favoritkänslor är att bli positivt överraskad, och i fallet med Fell Seal: Arbiter’s Mark är det precis vad som hände. När jag började spela hade jag på förhand sett en trailer som nätt och jämnt lyfte min pepp till ljumma nivåer, och när jag väl startade spelet tyckte jag initialt att det såg ganska stelt och simpelt ut rent grafiskt.

Men ett tjugotal speltimmar senare har min uppfattning vänts helt upp och ned, och nu har jag än en gång empiriskt bevisat att man aldrig ska ta ut något i förskott.

Mortal Kombat. Jag ska vara helt ärlig, det var många år sedan jag senast bekantade mig med denna slafsigaste av spelserier så intensivt som nu. Men det är med en nyfiken inställning jag åter ger mig in i den. Det är lite som att hitta en gammal skokartong med sina favoritactionfigurer från barndomen. De är häftiga och färgglada, lite klyschiga i sin design men ändå så intressanta och inbjudande på något vis.

Som titeln avslöjar är spelet nummer elva i huvudserien och därmed även uppföljare till det populära Mortal Kombat X som släpptes 2015. Det första som slår mig när jag startar spelet är hur många olika spellägen som finns. Min skicklighet inom slagsmålsgenren är väldigt blygsam så istället för att bli allmänt förnedrad i de olika onlinelägena beslutar jag mig för att värma upp genom träningsläget, tätt följt av några matcher i kampanjen.

En tidig morgon i den lilla sömniga staden Trüberbrook anländer en besökare från Amerika. Den unge forskaren Hans Tannhauser vann en resa till den idylliska byn någonstans mitt i Tyskland i ett lotteri. En resa till en avlägsen by känns som den perfekta tillflyktsorten för att bota lite akademisk skrivkramp, med frisk luft, lite skog och hemlagad tysk mat!

Deacon St. John kan vid första anblick framstå som en rå sälle. Han tillhör trots allt ett fredlöst motorcykelgäng. Samtidigt har han varvat ner, haft tur och lyckats finna och äkta kvinnan han vill dela resten av sitt liv med.
En hård man, men med hjärtat på rätta stället.

När ett obehagligt virus slår ut större delen av världens befolkning tillhör Deke en av de få som lyckas överleva – mycket tack vare sina år som motorcykelknutte. Det här är Dekes historia och resa från att vara en pålitlig prisjägare till att bli den hjälte världen behöver allra mest…

Jag har sett fram emot att ge mig an det japanska spelet Our World is Ended. Spelets första minuter börjar dessutom lovande med en filosofisk monolog av spelets huvudkaraktär Reiji som dagdrömmer om hur vi människor ser på världen.

Han funderar för sig själv om hur varje människas värld är lika individuell som de själva, och hur en sådan syn får oss att inse hur skör och unik varje persons världsåskådning är. Det djupa tänket och den visuellt vackra designen väcker genast mitt intresse.