Author: fredrik

Efter att prinsen rullat upp tusentals objekt och räddat stjärnhimlen i Katamari Damacy Reroll (10/10) visar det sig att Kungen av kosmos såklart tagit åt sig all äran. Att det var kungens fel att stjärnorna försvann är bara en parentes i sammanhanget, kungen är mest glad över att hela jordens befolkning älskar honom.

Men denna kärlek från jordborna är såklart inte kravlös – de vill ha lite hjälp från honom, såklart. Nu vore det ju inte särskilt kungligt beteende att stiga ned på jorden och rulla upp saker i en boll, utan det tunga jobbet faller naturligtvis på mig – prinsen.

Alex Young har en riktigt dålig morgon. Hon vaknar upp i ett rum hon inte känner igen, inlåst och utan några av sina tillhörigheter. En övervakningskamera i ett av rummets hörn följer hennes rörelser med precision. Efter att ha letat runt i rummet lite hittar hon en walkie talkie och får reda på att hon inte är ensam om att ha vaknat på en konstig plats. Lite noggrannare utforskande av rummet visar att dess enda dörr är låst, men efter lite klurande lyckas hon hitta en nyckel och ta sig ut.

Det visar sig rätt snart att hon och den andra kvinnan, är inlåsta i en stor villa. Gott om låsta dörrar, ont om människor och ännu färre ledtrådar till varför de befinner sig där de gör. Det pussliga skräckäventyret The Tartarus Key har precis börjat och Alex kamp för att ta sig ut kommer kräva en hel del tankeverksamhet.

Efter att ha kraschlandat på en främmande plats märker vår protagonist att hon varken minns vad hon heter, var hon är eller hur hon hamnat där. Att hon sitter i ett kraschat rymdskepp ger kanske en liten hint om att hon inte är från den här världen, men bortsett från den vaga aningen är hennes minne blankt. Strax efter kraschen stöter hon på en vänlig robot och börjar utforska närområdet. Platsen, precis som spelet, verkar heta XEL, åtminstone påstår den lilla roboten det.

Vår hjältinna pusslar sig fram genom världen, slår ned några hotfulla robotar med improviserade vapen och springer så småningom på en främling som leder henne till en bosättning. Platsen hon kraschlandat på verkar ha lite problem, och i sedvanlig stil är det upp till oss att försöka lösa alla problem.

I en naturskön värld styrd av gudar lever varelser i fred och trygghet. Men plötsligt börjar en mystisk och mörk kraft att sprida sig i världen och såväl varelser som gudar förvandlas till ondskefulla monster. En ung flicka vaknar samtidigt upp i en grotta.

Är det ett sammanträffande, eller finns det en koppling till det mystiska hotet? Snart slår hon sällskap med en magisk yxa och tillsammans börjar de nysta i mysteriet som utgör handlingen i Itorah, ett spel som blandar charmig estetik med gammeldags plattformshoppande.

Det finns något oerhört tryggt i det som är bekant. Att gå till, eller tillbaks till, en plats där du känner dig hemma, där folk (och fä) känner till dig, dina preferenser och där du kan vara dig själv utan dömande ögon. Denna tillflyktsort kan variera under ens liv, och för min del var det ett litet, sjabbigt café i slutet av 90-talet. Istället för att plugga fann jag det oändligt mer tillfredsställande att bälja i mig kaffe och prata med bekanta och deras bekanta än att gräva mig ner i statistiska analyser, även om det i mångt och mycket blev en del sådant över allt kaffe också.

Kaffet var gott, och sällskapen som kom in och ut ur caféet mellan håltimmar, eller som undvek långa föreläsningar, bjöd alltid på intressanta diskussioner. I Coffee Talk Episode 2: Hibiscus & Butterfly återfinner jag en del av den glädjen, även om jag befinner mig på andra sidan kassadisken. Nu är det jag som serverar kaffe och andra varma drycker till törstiga besökare i behov av en paus från vardagen eller lite sällskap.

I en värld där land efter land riskerar att falla offer för en armé av monster och onda krigare är behovet av goda krafter stort. Lyckligtvis finns yrkeskrigarna i Ashen Hawk Brigade tillgängliga och det blir jag som spelare som får ansvaret att slå tillbaka ondskans makter i Redemption Reapers, ett strategispel där rutnätsbaserade strider varvas med en inbjudande handling.

För nästan exakt ett år sedan lade jag sista sträckan bakom mig i Road 96 (9/10). Titeln var mångfacetterad men samtidigt vass i sitt budskap och bjöd dessutom både på ett underhållande karaktärsgalleri liksom fantastiskt välplacerad musik.

Nu är det dags att få reda på vad som hände precis innan ursprungstiteln och därför tar utvecklaren DigixArt hjälp av Zoe igen. Men den här gången handlar det inte om hennes, eller de andra ungdomarnas färd att ta sig ur landet. Istället får vi stifta bekantskap med hennes vän Kaito som redan från början lyser av sitt radikala, politiska tänkande.

Det är ingen som har sagt att det är lätt att jobba som säkerhetsvakt på ett konstgalleri. I synnerhet inte ett galleri som verkar leva sitt eget liv. Galleriet Argenta i det lilla samhället Mirlhaven, ska fira sin främsta konstnär, Mordechai Gray, med en stor utställning av hans mest framstående verk. Däribland återfinns oerhört detaljerade porträtt av sex personer, där en av dem är personen som hade ihjäl Mordechai för ett år sedan.

Studion D’Avekki har gjort sig kända för sina filminspirerade äventyrsspel (The Shapeshifting Detective (7/10), The Infectious Madness of Doctor Dekker (7/10), Dark Nights With Poe and Munro (8/10)) och försöker i Murderous Muses ändra formeln lite. Visst finns det timtals av inspelat filmmaterial med bra skådespelare, men för första gången får jag gå omkring, lösa lite pussel och försöka lösa ett mysterium.

Det har gått lite tid sedan vi senast stötte på Toriko, den sista människan i en värld där en aggressiv svampinfektion gjort sitt för att förstöra den mänskliga civilisationen. I det förra spelet blev hon räddad av den lilla roboten Robbie, som lyckades få lite hjälp av en vänlig AI för att försöka hålla Toriko i liv och vid god hälsa, något som ibland visade vara sig rätt svårt. 

När void* tRrLM2(); //Void Terrarium 2 tar har Toriko fått tillbringa lite tid i en konstruktion som påminner om en kryokista för att hålla henne säker. Hennes forna, så fina terrarium har förfallit och Robbies första uppdrag (efter att han lyckats bli polare med AI:n igen) är att hitta en ny, säker bosättning för henne. 

Resident Evil-serien har varit banbrytande på många vis genom åren, inte minst genom att popularisera överlevnadsskräcken som en subgenre i spelbranschen. Med Resident Evil 4 kände dock Capcom att det behövdes en frisk fläkt och tog därmed ett steg bort från de trånga, klaustrofobiska miljöerna med fasta kameravinklar.

Även om det till en början skapade delade läger bland fansen är det svårt att peka ut ett annat spel i serien som hade lika stor genomslagskraft när det släpptes för drygt 18 år sedan till Gamecube. Sedan dess har vi sett otaliga portningar av spelet till alla möjliga plattformar, men det är inte förrän nu som vi faktiskt får en nyversion som är renoverad från grunden.