Author: fredrik

Har du någonsin velat jobba inom tv-branschen? Isåfall är Not For Broadcast din bästa chans hittills. Här hamnar vi i rollen som en arbetare som sitter i kontrollrummet för en tv-kanal i ett land som verkar vara inspirerat av Storbritannien, och som dras med en regimförändring och de politiska viljorna som kan splittra en lands befolkning ordentligt.

National Nightly News är kanalens flaggskepp, och jobbet involverar att hitta rätt kameravinklar, censurera (eller inte) de mer raljanta gästerna. Nu är Alex inte tränad sändningsledare utan en vaktmästare och jobbet hamnade mer eller mindre i hans knä efter att den tidigare sändningsledaren behövt fly landet. Men nyheterna måste ju sändas oavsett.

Att försöka slå, eller för den delen leva upp till, gamla meriter kan vara svårt. Det vet nog den franska spelskaparen Paul Cuisset mer än någon. Under 90-talet låg han bakom ett par av den tidens absolut mest framgångsrika och inflytelserika spel, och ett av dessa, Flashback, listades ett tag i Guinness rekordbok som det bäst säljande franska spelet. Nu är det dags för ett försök till en ny uppföljare till det.

Namnet till trots så är Flashback 2 inte den första uppföljaren till originalet. Det släpptes nämligen ett spel redan 1995, Fade to Black, som fortsatte första spelets hjälte rakt av, men vi får försöka bortse från det. Nu är det dags att snacka om spelet som skall vara den första numrerade uppföljaren.

Zooey Kunstmatigaard, dotter och arvinge till en techmiljardär, har försvunnit under mystiska omständigheter. Hon sågs senast i sitt sovrum, och styvmamman som rapporterat henne försvunnen är såklart orolig. Den lokala polisen kan inte riktigt reda ut vad som har hänt, och kallar in hjälp från specialistutredare. För att slippa resa till ett avlägset hus ute i Oregons skog föreslås det att vi ska använda ny, cool teknik för att försöka lösa brottet. 

Kriminalteknik har i framtiden nämligen kommit rätt långt och avdelningen inom polisen jag arbetar på sysslar väldigt mycket med att lösa brott på distans. Till min hjälp har vi de tekniska möjligheterna att återskapa brottsplatser virtuellt och med en ny liten enhet även återskapa ljudsignaler, minnen och en hel del annat. Det är dags att besöka familjens hus i Forest Grove, om än virtuellt återskapat.

Spel som försöker bjuda på historielektioner växer inte på träd, och när de väl kommer och även bjuder på klurigt plattformande i minimalistisk 2D så är det svårt att inte bli lite nyfiken. The Forest Cathedral skildrar lite semibiografiskt den amerikanska marinbiologen Rachel Carsons liv, eller åtminstone en liten del av det. 

Hon var väldigt intresserad av bevarandet av biologisk mångfald, och ansåg att relativt otestade syntetiska bekämpningsmedel kunde orsaka stor skada. 1962 släpptes boken Silent Spring som väldigt hårt går åt det kontroversiella bekämpningsmedlet DDT som använts mot bland annat myggor och andra skadedjur. Boken orsakade en hel del kontrovers när den släpptes, men ledde till att bekämpningsmedlet förbjöds ett par år senare.

Vad får du om du kombinerar lovecraftianska monster, existentiell skräck, turordningsbaserade strider, rollspel, text-äventyr, konst ritad i MS Paint och ett långt utvecklingsarbete från en ensam utvecklare? Något som i teorin inte borde kunna hänga ihop, men som i det här fallet gör det. World of Horror är en samling mindre historier med början, slut och flertalet karaktärer. Det som binder ihop det hela är att allt utspelar sig i samma stad, och det verkar som illsinta krafter gör sitt bästa för att göra livet surt för invånarna i Shiokawa.

Datorspel baserade på rollspelet Advanced Dungeons & Dragons har alltid legat mig nära hjärtat. Allt sedan jag tog mina första stapplande steg i SSIs numera uråldriga ‘gold box’-serie (Pool of Radiance, Curse of the Azure Bonds, med flera) och senare vidare till Eye of the Beholder så har dess värld och spelsystem alltid lockat mig. Att lära sig hur man övervinner hinder, bäst bekämpar fiender och vad THAC0 egentligen betyder var till en början en ordentlig trappa. 

Genom åren har det kommit en hel uppsjö av licensierade spel, men just Baldur’s Gate-serien brukar ofta hyllas som en av de mest kompetenta serierna ur både karaktärs- och berättelseperspektiv. Efter att serien legat stilla i drygt två årtionden (om vi bortser från det utannonserade och sedan nedlagda Baldur’s Gate 3: The Black Hound) är det dags att röra runt i grytan igen och se vad ett nytt spel i Baldur’s Gate-serien kan göra med lite nya kockar inblandade.

Planeten Rubicon 3 har brunnit i ett par hundra år. Detta efter att en ovanlig substans, coral, hittats där och som energikälla verkade den oerhört lovande. Dock visade den sig vara relativt instabil, eller så exploaterades planeten lite för hårt, vilket ledde till en rejäl planetär katastrof och att stora delar av solsystemet våldsamt brann upp. 

Eldarna på Rubicon 3 lugnade ner sig så småningom, och när coral börjar upptäckas igen ett par hundra år senare börjar såklart en kapplöpning där ett antal faktioner slåss om möjligheten att få tag på denna energikälla. Min stackars pilot, C4-621, skickas dit för att slåss som oberoende legosoldat under någon som kallar sig Walter. Första uppdraget – sno åt mig officiella ID-handlingar, så jag lättare kan få andra uppdrag. Jag får anropsnamnet ‘Raven’ och spelet kan börja.

Det stämningsfulla, oerhört mörka, religiöst influerade och pixelbaserade actionäventyret Blasphemous (9/10) släpptes 2019 och togs emot väldigt väl. Jag undvek det av någon anledning, kanske för att jag inbillade mig att det skulle vara för svårt eller så hade jag helt enkelt inte tid. Nu är uppföljaren här, och efter en frenetisk veckas spelande så får jag helt enkelt inse att jag missade något när Blasphemous 2 landade på mitt bord. Men sent ska syndaren vakna, det finns tid att gå tillbaka till det med tanke på att det just nu ingår i PlayStation Plus-sortimentet.

Efter att ha tillbringat fyra timmar i ett high school-gym och sett musiker efter musiker framföra sina “talanger” är Grace rätt så trött. Bandet hon är med i saknade lite inspiration och utlyste en audition för att se om någon av de som ställde upp skulle kunna skjuta till lite ny energi. Talangerna som kom var inte särskilt överväldigande. Hälften av bandet somnade och Grace är inte långt ifrån att göra detsamma. Frankie, hennes bästa vän, och de andra låter Grace ta hand om det sista, när någon släntrar in lite sent och fullständigt knockar strumporna av Grace. Dessvärre ville inte tjejen, Calliope, gå med i bandet, men kunde inte motstå frestelsen när hon hörde Grace sitta vid scenen och sjunga.

Lite senare på kvällen knackar det på Grace dörr och utanför står Calliope, skadad och i riktigt dåligt skick. Vad hon ville förblir oklart, då hon snart avlider av sina skador, och här tar Grace liv en ordentlig vändning. Någon form av mystisk kraft övergår i hennes ägo och för att få reda på vad det är kommer Grace dras in i en väv av väldigt komplexa och urtida intriger.

I efterdyningarna av Hideo Kojimas demo “P.T.” som skulle fungera som marknadsföringsmaterial för ett framtida Silent Hill-spel så växte en ny undergenre inom skräckspel fram explosionsartat. Långsamma promenader genom hus som ständigt förändras, en handling som inte berättas direkt utan som kräver att spelaren upptäcker små märkligheter, reagerar och pusslar ihop berättelsen lite på egen hand.

Ett antal soloutvecklare och mindre team har försökt sig på att efterlikna P.T. i bästa möjliga mån, och ett av de första spelen som lyckats kapitalisera på den nya genren var Layers of Fear (6/10) från polska studion Bloober Team. Spelet släpptes först 2016, och fick en uppföljare 2019 som vidare förfinade de berättelsemässiga greppen. Nu har båda spelen samt första spelets extramaterial grafiskt rustats upp, flyttats över till en ny spelmotor samt fått lite nya berättelser samt en sprillans ny ramhandling som försöker binda ihop de olika avsnitten. Det är dags att skrapa på färgen i Layers of Fear och se vad som gömmer sig under ytan.