Author: fredrik

Yoko Taro, Kimihiko Fujisaka och Keiichi Okabe vill ta oss med ut på äventyr än en gång i den kortbaserade spelformen vars grund lades med Voice of Cards: The Isle Dragon Roars (7/10). Det nya äventyret är dock inte en renodlad uppföljare, eftersom ingenting direkt anspelar på det första spelet mer än själva upplägget, utan här berättas en helt ny saga och med helt nya karaktärer. 

Det hela börjar i en en liten grotta, där en ung pojke har restaurerat en båt ett bra tag. Han har länge längtat efter att ge sig ut på havet och upptäcka världen, se vad mer som finns ute i den övärlden han bor i. Helt ensam i grottan är han dock inte, han påträffade en ung flicka sovande på en strand och hon har hjälpt honom bygga ihop båten. Hans enträgna försök att få henne att besöka den närliggande byn har mötts med en stark ovilja från henne, något han funderat mycket över, men inte får något direkt svar på då hon tappat förmågan att tala.

Dynasty Warriors 9 försökte sig på flera stora förändringar när det lanserades för ett par år sedan. Den största förändringen i den beprövade musou-formeln var att introducera en öppen spelvärld, något som med facit i hand visade sig fungera mindre än optimalt för serien. I kombination med rejäla tekniska problem var och förblir Dynasty Warriors 9 en besvikelse på nästintill alla plan. 

Därför har jag väntat på Dynasty Warriors 9 Empires i hopp om att utvecklarna skulle kunna få rätsida på det hela och erbjuda en titel som drar nytta av en öppen spelvärld istället för att förhindras av den. Efter många timmar kan jag konstatera att det nya Empires-spelet helt klart är bättre än föregångaren, men samtidigt att skadan från Dynasty Warriors 9 trots allt är för stor för att kunna räddas av denna pseudo-uppföljare, trots ett steg tillbaka. Men mer om det lite senare.

När man tänker på skateboardspel kanske det är titlar såsom Tony Hawk’s Pro Skater, Skate, eller kanske till och med det gamla spelet Skate or Die som först ploppar upp i hjärnan. Lätt hänt, men man begår snudd på ett misstag om man inte även inkluderar den lilla stilrena och blygsamt designade OlliOlli-serien i dessa tankar. Med OlliOlli World har utvecklarna inte bara tagit ett steg ut i det tredimensionella, utan även vispat ihop en handling till detta lilla skateboardspel.

Summertime Madness utspelar sig till en början i ett krigshärjat Prag under andra världskriget. På andra våningen av ett gammalt hus bor en konstnär som blir mer och mer påverkad av verkligheten runt om kring honom. Vänner dör, byggnader kollapsar och misären sprider sig snabbt.

För att fokusera på något annat målar konstnären tavlor med vackra miljöer. Det blir som en verklighetsflykt för honom och han blir ännu mer indragen i sina tavlor när en kväll när en mystisk figur anländer i studion.

Några år har gått sedan vi fick utforska de spännande miljöerna i Uncharted 4: A Thief’s End (10/10) och det tätt följande sidospåret Uncharted: The Lost Legacy (8/10). Båda spelen gick väl hem hos redaktionen när de ursprungligen släpptes 2016 respektive 2017. Det blev därmed en spännande nyhet att få veta att de skulle släppas på nytt som Uncharted: Legacy of Thieves Collection, den här gången anpassade efter PS5:ans kapacitet. För mig blev det dessutom lite extra spännande eftersom jag inte hade spelat igenom The Lost Legacy tidigare.

Genren realtidsstrategispel har några grundläggande komponenter som vanligtvis är universella. Jag pratar förstås om de fyra X:en, utforska (explore), expandera, exploatera och utrota (exterminate). I Mushroom Wars 2 har konceptet skalats av till en mindre kärna med stort fokus på expansion och utrotning.

Grundkonceptet är ganska enkelt. Du har ett antal svampbyar som växer beroende på hur uppgraderad den är och du kan välja att skicka 25%, 50%, 75% eller 100% av befolkningen för att försöka vinna ytterligare byggnader. Förutom byar finns det även torn som skjuter på alla fiender inom räckvidd och smedjor som beväpnar din svamparmé.

Metroidvania är en spelgenre som aldrig verkar gå ur mode och Aeterna Noctis landar precis mitt i prick där. Jag skulle till och med vilja gå så långt som att säga att om du har spelat Castlevania: Symphony of the Night så är du väldigt nära att veta vad du har att vänta här. För en sådan här tydlig inspiration från ett enskilt spel är det inte så ofta jag ser.

Mörkret och ljuset är låsta i en evig kamp där två förkämpar har gjorts odödliga och slåss i främsta leder för varsin sida. När spelet tar sin början har ljuset precis vunnit och du axlar rollen som mörkrets konung precis när han väldigt praktiskt, från en spelmekanisk synvinkel, har förlorat alla sina krafter och måste biffa upp sig inför den förutbestämda slutstriden.

Med en titel som innehåller orden ”Serious Sam” kanske det finns en och annan ovetande stackare där ute som tror att det här är ett seriöst spel i en ännu seriösare spelserie. Tji får de, då Serious Sam 4 är allt annat än gravallvarligt. Med glimten i ögat beväpnas jag med one-liners och diverse skjutvapen för att ta ner den ständiga antagonisten, Mental.

Serious Sam 4 är, som titeln avslöjar, det fjärde spelet i huvudserien som drog igång för ganska exakt 20 år sedan. Som med de tidigare titlarna i serien är det den kroatiska studion Croteam som sitter bakom spakarna, vilket innebär att man kan lugnt säga att de är varma i kläderna när det kommer till konceptet. Och för den som har spelat de tidigare spelen i serien kommer det inte som en överraskning att snabba ryck och ännu snabbare eldgivning är nyckeln till framgång även den här gången.

White Shadows beskrivs av utvecklarna själva som en samhällskritisk fabel i genren pusselplattformare och jag kan inte annat än att hålla med. Du axlar rollen som en korpflicka i en industriell, dystopisk värld där det snart visar sig att de onda vargarna förtrycker fåglarna och stryker den breda massan av grisar medhårs.

Det som sticker ut allra mest med spelet är den svartvita grafiken som ger en stumfilmskänsla och jag tänker framförallt på Fritz Langs klassiska science-fictiondystopi Metropolis från 1927. Dock känns inte det visuella monokromt, då det finns en lekfull, kreativ anda där ljus, skuggor och rök blandat med spännande perspektiv bjuder på en spännande resa för ögonen.