Author: fredrik

1997 köpte jag mig en Playstation enbart för den där japanska rollspels-serien jag upptäckt fem år tidigare till Super Nintendo. Allt jag ägde var investerat i min första lägenhet och jag levde mycket enkelt för att ha råd med mitt spelintresse. Spel nummer två blev Resident Evil då mitt förtroende för japanska spel var större än både plånbok och förstånd. Efter att de galna hundarna kraschat in genom fönstret var jag både frälst och övertygad om att jag prioriterat rätt.

Sedan dess har jag troget avnjutit huvudserien och några sidospår fram till del 6 som inte riktigt föll mig i smaken. Jag blev positivt överraskad över hur Resident Evil 7: Biohazard (9/10) lyckades blåsa liv i serien och min entusiasm igen. Det har nu gått 25 år sedan det första spelet och blivit dags för den åttonde delen i huvudserien. På något mystiskt sätt har Resident Evil återigen lyckats bli mitt andra spel på en ny konsol. Och cirkeln är sluten.

Kraften är stark i spelstudion Zen Studios. Inte minst när de faller för frestelsen att konvertera inte mindre än 8 av sina flipperbord till PlayStation VR. Jag har sagt det förut och jag kommer att säga det fler gånger; flipperspel gör sig bäst i VR och Star Wars-borden hör inte till något undantag.

Jag har under ett antal timmar roats kungligt av att dyka ned, eller tillbaka till, flipperborden som med hjälp av stålkulor, ramper och fysik, gör sitt allra bästa för att återförena mig med min barndoms allra bästa upplevelser tillsammans med Luke, Leia och den mörka sidans makter.

Jag ska börja med ett erkännande. Jag har aldrig spelat något spel från den populära serien Yakuza. Anledningen till att jag tar upp det är eftersom Judgment är en avstickare som utspelas i samma värld, och har stora likheter i grundkonceptet.

I detta sidospår iklär du dig rollen som advokaten Takayuki Yagami som efter att ha blivit en stjärna över en natt upptäcker att det finns en baksida med att försätta våldsbrottslingar på fri fot och sadlar om till privatdetektiv. Närheten till Yakuzan i stadsdelen Kamurocho i Tokyo är alltid närvarande och korsar Yagamis väg.

Dark Nights With Poe and Munro är det mest välkända radioprogrammet på lokalradiokanalen Radio August. Kanske är det för att paret själva donerat radios till ett antal ställen i den lilla sömniga staden August. Jag minns att jag hörde ett par avsnitt av programmet när jag försökte lösa ett mord i The Shapeshifting Detective. Jag pratade även med programmets två stjärnor för att försöka få deras hjälp. Men i spelet Dark Nights with Poe and Munro byts rollerna lite, och nu är det deras tur att vara stjärnor och försöka lösa mysterier och hjälpa folk.

Dark Nights with Poe and Munro är det tredje spelet från den lilla studion D’avekki och precis som de tidigare (The Shapeshifting Detective (7/10) och The Infectious Madness of Doctor Dekker (7/10)) är det i interaktiv film-form, men med ett par förändringar.

Det finns spel som griper tag i dig och inte ens släpper taget när du lägger ifrån dig handkontrollen och stänger av konsolen. Returnal tillhör definitivt den kategorin och jag har inte kunnat släppa tankarna spelet under den senaste tiden.

Du axlar rollen som piloten Selene som kraschar sitt skepp på en mystisk planet. Hon hittar spår av att hon varit där tidigare och inser snabbt att hon sitter fast i en loop där hon vid varje dödsfall börjar om vid kraschen.

Livet är allt annat än enkelt för huvudpersonen i detta överlevnadsspel. “The Man”, som han kallas, har råkat ut för en olycka av astronomiska proportioner. Inte nog med att hans fraktskepp har splittrats i miljontals bitar, när han vaknar till liv plågas han dessutom av två robotar som är allt annat än förstående till händelserna före och efter kraschen.

Efter en roande och bitvis smått störd introduktion, börjar själva äventyret då jag får ta kontroll över The Man, strax efter katastrofen. Vi befinner oss i ett läckande rymdskepp där luften håller på att ventileras ut, och det ser inte ljust ut för vår hjälte som bara ville leverera en kista med sin avlidne farfar i så att denne kunde få en riktig, galaktisk begravning.

Atelier Mysterious Trilogy DX är en samlingsutgåva av de sedan tidigare utgivna spelen Atelier Sophie: The Alchemist of the Mysterious Book, Atelier Firis: The Alchemist and the Mysterious Journey och Atelier Lydie & Suelle: The Alchemists and the Mysterious Paintings. Atelier-serien som startade redan 1997 innefattar en omfattande mängd titlar, men de här tre ingår i Mysterious-serien som släpptes mellan 2015 – 2017. För den som inte har räknat ut det än så är den gemensamma nämnaren alkemi, och det är i sällskap av ett ungt gäng utövare som respektive titel kretsar kring.

De tre spelen utspelar sig i samma universum och fungerar på sätt och vis som handlingsmässiga uppföljare till varandra, även om de inte tar vid exakt där de andra utspelar sig, utan snarare vävs ihop vid olika tillfällen. I det första av de tre spelen, Atelier: Sophie, snurrar handlingen kring den unga alkemisten Sophie som kämpar med att fylla sin bortgångna mormors skor, som var en framgångsrik utövare av konsten. Det är en berättelse om en ung kvinna i en känslomässigt utsatt position, och trots att historierna utvecklar sig åt olika håll återkommer den underdåniga och utsatta känslan även i de andra spelen, fast där i form av bristande relationer till föräldrar. Jag kan tycka att det är lite tröttsamt med den sortens återanvändning av narrativa drag, men kan samtidigt ha förståelse för att det kan vara ett medvetet val av tema för att skapa en röd tråd.

Det känns smått overkligt att ett litet, smalt, lågbudget-spel som jag (och många andra) vurmat för sen det släpptes 2010 har fått en rejäl uppfräschning och moderniserats en smula. Mycket hänger på att dess uppföljare fick ett bra mycket bättre mottagande, både kritiskt och försäljningsmässigt. Nier Automata (8/10) var nog många spelares första möte med den excentriska spelskaparen Yoko Taro, och jag kan bara föreställa mig hur väl hans galenskap togs emot med helt oförstörda ögon. 

En snöig och kall sommardag en bit in i framtiden befinner sig en ung pojke och hans syster i en stad som ligger i ruiner. Utanför butiken de gömmer sig i härjar mörka, skugglika monster. Pojken ger sig i strid med dessa för att förhindra att de når fram till hans sjuka syster. Med monstren nedlagda så delar de två på en kaka och strax därefter flyttar vi oss ett bra tag framåt i tiden. Snön är borta, så även stadsmiljöerna. Istället befinner vi oss i en liten, idyllisk by. Systern är sängliggande med sin sjukdom, och den unga pojken försöker klura ut ett sätt att bota den dödliga sjukdomen som decimerat världens befolkning rejält. 

I en alternativ tidslinje har Tyskland segrat i andra världskriget genom att använda kärnvapenbomber mot större delar av Europa. Resultatet av denna aggression har blivit förödande, och förutom att världen befinner sig i någon slags atomvinter, är den dessutom helt tom på människor.

Året är 1980 och den polska huvudpersonen Szymon är bara 12 år gammal. Han utmanas nu att lösa en hemlighet som har varit väl bevarad i åratal. Hans mor har gått bort och han är helt själv i kylan, rädslan och i kampen för överlevnad. Jag styr honom i jakten efter sin far och i strävan efter att få reda på vad som egentligen har hänt. Spelet startar i en tysk bunker och äventyret tar oss djupt, djupt ned under marken. Och in i det mänskliga sinnet.

Tony Hawk’s Pro Skater 1+2 är ett svårt spel att kategorisera, men om jag skulle göra en ansats skulle jag kalla det för ett arkad-skateboardspel med fokus på utforskning. Grunden ligger dock förstår i själva skateboardandet där du tar dig runt på brädan med hjul och utför coola trick.

Förutom kampanjläget, bjuder spelet på ett flerspelarläge, en ofantlig mängd utmaningar och en butik där du kan köpa olika kosmetiska uppgraderingar för att utsmycka din figur med.