Author: fredrik

När detta fantastiskt dystopiska och framtidsinspirerade spelet damp ned hos oss i redaktionen, beskrev chefredaktören det som “berättelsedriven postapokalyptisk golf”. De tre orden fastnade direkt hos mig och även om jag inte alls är intresserad av golf, såg jag till att visa min entusiasm. Detta verkade vara ett otroligt bisarrt spel, åtminstone till ytan. Undertill skulle det visa på potential inte bara för udda upplevelser, utan även för ett av årets kanske bästa upplevelser i PlayStation-världen, åtminstone för min egen del.

Spelet är nämligen precis vad det heter. Om jag skulle behöva beskriva innehållet för någon som kanske inte spelar så mycket spel, skulle jag likna det vid en blandning av Pixar-klassikern Wall-E, det finska Angry Birds och kanske en smula svensk, traditionell minigolf.

Om blandningen låter udda men samtidigt något som skänker dig en känsla av igenkännande, då har du träffat exakt rätt. Golf Club Wasteland är nämligen precis allt det där.

Life is Strange dök upp som en blixt från klar himmel för ett par år sedan och knockade både mig och många andra med sin charm, sina karaktärer och skildringen av hur rå skolan kan vara för de som känner sig lite annorlunda. Det var en fräsch uppdatering av ett klassiskt dialogbaserat äventyrsspel med lite övernaturliga inslag, allt serverat i episodiskt format. 

Life is Strange: True Colors är det tredje fullängdsspelet i serien, men det första som inte utvecklas av Dontnod. Istället har Deck Nine fått chansen att fortsätta sagan, efter att först ha visat sin talang med en föregångare till originalspelet – Life is Strange: Before the Storm (8/10). True Colors är dock helt fristående från de andra spelen i serien, förutom vissa tematiska kopplingar och en karaktär som återkommer från Before the Storm.

Den polska studion Bloober Team har gjort sig ett namn inom moderna skräckspel med titlar som Layers of Fear, Observer (7/10) och Blair Witch Project. The Medium är deras största och mest tekniskt komplicerade titel hittills. Med stora skräckspels-kändisar som Troy Baker, Akira Yamaoka och Mary Elizabeth McGlynn anslutna till spelet kommer den naturliga frågan – har studion tagit sig vatten över huvudet eller kan de leva upp till förväntningarna? 

Marianne är en ung kvinna som haft det rätt svårt i livet. Inte nog med att hon dras med återkommande mardrömmar om att en ung kvinna blir mördad, hon minns dessutom inte särskilt mycket från sin barndom. Efter att hennes fosterfar har dött får hon ett märkligt telefonsamtal från någon som påstår sig veta mer om hennes bakgrund och varför hon har lite märkliga krafter.

Som du säkert vet händer det allt som oftast inom spelvärlden att spel inte alltid får en uppföljare så snabbt som man kanske hade önskat. Startskottet för spelserien King’s Bounty inföll 1990, men trots en massa sidospår sedan dess är det först nu som fansen av det får en direkt uppföljare i form av King’s Bounty II. Kungadömet Nostria plågas av korruption, incidenter och inbördes strider, och i vanlig ordning är det jag som spelare som ska städa upp i röran.

Det som slår mig tidigt med King’s Bounty II är den intressanta mixen av rollspel och strategispel som spelet presenterar för mig. Jag startar min resa som en av tre valbara karaktärer; en krigare, en tempelriddare eller en smådryg magiker (som jag självklart valde). Vilken strategisk/moralisk väg jag vill att min karaktär ska ta är lite flytande och det finns fyra olika kategorier att följa både när jag uppgraderar mina färdigheter, väljer vilka jag vill alliera mig med och tar beslut i spelets handling.

Att spela Tetragon är lite som att sitta i sin fåtölj med ett sådant litet träpussel man brukar kunna köpa i bokhandeln. Inte som i ett pussel man lägger, utan sorten där man behöver känna och dra i massa små lösa delar för att exempelvis öppna eller plocka isär en ask. En pussellåda helt enkelt. Skillnaden är att det här är på allvar. Lucios son har nämligen försvunnit, och det är upp till mig att hjälpa honom att lösa pusslen och nysta i gåtan.

Ai är en ung flicka som går i grundskolan i ett liten japansk by. Bland hennes vänner går det ett rykte om en spökpojke, Tsun, som kan bevilja önskningar om man leker med honom. Kompisgänget smyger en sen kväll in i skolan för att undersöka ryktet, men ingen verkar få syn på Tsun. Förutom Ai.

Snart är hon indragen i Yuoni, en läskig kurragömmalek, med spökpojken och tvingas kämpa för sitt liv. Spökpojken Tsun är dock inte det enda spöket som smyger runt i skolan, utan det finns ett par andra otäcka varelser där också, och alla kräver sin egen taktik för att komma runt.

Jag kommer aldrig att glömma de fantastiska upplevelser som jag har haft med spel som använder musik, tystnad och miljöer för att berätta en historia. De spel som inte förlitar sig på dialog för att föra berättelsen framåt skänker en speciell känsla till fantasin och får mig personligen att ta emot mer av budskapet på något vis.

Klassiker som flOw, Flower och Journey från thatgamecompany är lysande exempel på sådana upplevelser och nu har tyska spelstudion Inkyfox tagit sig an denna känsloladdade genre för att ge oss en liknande upplevelse. När jag skriver spelstudio, syftar detta till utvecklaren Jonas Manke som skapat spelet helt själv, men som är en del av studion.

Vissa dagar önskar man verkligen att man legat kvar i sängen och ringt in till jobbet och sjukskrivit sig. Idag är en sådan dag för Erika Wright, en tuff FBI-agent på väg mot ett nytt fall. När chefen plötsligt ringer och hon tvingas göra en avstickare till en närliggande stad för att kolla vad som hänt med en fångtransport som krockat får hon helt enkelt lägga om sina planer. Bilen transporterade nämligen en farlig seriemördare och det bedömdes ha rätt så hög prioritet att se till att denne inte lyckas rymma.

När Erika lyckats hitta transportbilen i närheten av Bataille, Missouri visar det sig att vakterna är döda och fången inte syns till någonstans. Hon får snart kontakt med en lokal polis och börjar undersöka platsen lite mer, när fången plötsligt dyker upp. Men det är inte allt. Mystiska, höga torn skjuter upp ur marken och omringar staden, och försök att ta sig förbi den cirkeln av torn visar sig vara fatala.

Hades kommer från Supergiant Games som tidigare ligger bakom Bastion (9/10), Transistor och Pyre. Utvecklarna har tidigare satt en regel att frångå föregående spels huvudmekanism för att undvika repetition i framtida titlar och utmana sig själva. Med Hades kom de istället fram till att man ska dra nytta av sina erfarenheter och de har själva beskrivit spelet som en samling av de starkaste delarna från deras egna tidigare verk.

Miljöerna är hämtade från grekisk mytologi och även om du inte är särskilt bevandrad i ämnet kommer du att känna igen flera av karaktärerna.

De flesta av oss spelare känner till fenomenet ninjor. De mörkt klädda krigarna som smyger fram över hustak och lönnmördar krigsherrar till höger och vänster med sina exotiska vapen, har varit en del av populärkulturen länge. Från att ha varit en av många syndabockar under 80-talets moralpanik kring våldsamma filmer och spel har de under senare år kanske tagit sig en lite blygsammare roll, men trots det är de lika spännande nu som då. Within the Blade är ett retrodoftande plattformsspel som har många klassiska drag från ninjans katalog.

Till en början känns spelet som en ganska lättsam affär utan några särskilt avancerade inslag. Ninjakrigaren Hideaki kan springa, hoppa, klättra på väggar och vifta med sin katana, men jag inser snart att det finns mer att lära sig än vad jag anade. Efter att ha gått tillbaka ut i huvudmenyn och kört en vända i träningsläget har jag bland annat lärt mig att hantera flera olika vapen och att smyga mig på mina offer obemärkt. Det är även i den vevan som jag upplever att kontrollupplägget känns lite otajt, vilket gör att det är svårare att utföra vissa handlingar än jag vill att det ska vara.