Author: fredrik

I en inte så avlägsen framtid dominerar en speciell dokusåpa etern fullständigt. Sedan den lanserades så har Kill/Screen blivit ett världsomspännande fenomen och den får Big Brother, Robinson och Fångarna på fortet att framstå som jättesnälla lekprogram i jämförelse. Grundidén är enkel och lättigenkännlig från nutida media – ett femtiotal individer skeppas ut till en avlägsen ö och den sista stående vinner det hela.

Bloodshore är den senaste interaktiva filmen från utgivaren Wales Interactive och har utvecklats och tagits fram av teamet bakom bland annat The Complex (9/10) och Night Book. Men nu är det alltså dags att ge sig på idéerna som genomsyrar ‘battle royale’-spelen och de filmer/böcker som föranledde trenden. 

Det är få spel på senare år som har fått mitt hjärta att bulta på samma sätt som Super Massive Games olika alster. Det slasher-aktiga Until Dawn (9/10) var startskottet för en blodig och skrämmande karusell som sedan dess har följts upp av de fristående berättelserna Man of Medan (6/10), Little Hope (8/10) och nu House of Ashes, som samtliga är delar ur The Dark Pictures Anthology.

House of Ashes är likt sina föregångare ett spel som kombinerar lika delar spel och film. Det är ett koncept som har potential att få ett järnhårt grepp om en viss sorts spelare, men även stöta bort dem som möjligtvis frågar efter mer kontroll över sina handlingar, något som blir lite lustigt eftersom handlingar och val i den här spelserien har avgörande effekt på spelets utgång.

Jag vet inte hur många gånger jag har tittat på min hustru och suckat när hon spelar Animal Crossing eller Harvest Moon-spelen. Jag har undrat var behållningen är att repetera dagliga göromål om och om igen i ett spel. Räcker det inte med vardagen?

Nu har jag till slut utsatt mig för samma sak för att undersöka huruvida det finns något givande i det vardagliga tragglandet att så fröer, vattna, skörda, hugga ved och bryta sten. Är det värt mödan och tiden i ett spel?

Att ta sig an uppgiften att recensera ett spel som baserar sig på något verk som man verkligen uppskattar är tveeggat. Allt härrör självklart till de känslor som jag i egenskap av recensent bär med mig från originalet. Hoppet består av att jag får en unik inblick i en värld eller ett äventyr som i sitt ursprung gör att jag längtar att få vara en aktiv del i det. Risken är dock alltid stor att allt mynnar ut i en stor besvikelse som är så fundamental att den påverkar kärleken till ursprunget.

Eller så lyckas jag som kritisk skribent se igenom charaderna som utgivaren eller utvecklaren spelar framför mig i ett försök att få mig betuttad i konceptet för att jag ges möjligheten att styra en redan känd berättelse framåt. Att känna mig som en del i serien, även om jag leker med slarvigt gjorda papier-mâché-dockor som ska tvinga bort demoner från jordens yta.

Tyvärr uppfyller Demon Slayer -Kimetsu no Yaiba- The Hinokami Chronicles alla förutsättningar för att klassas som det sistnämnda.

När populära spelserier helt plötsligt får ett slut uppstår det ofta ett tomrum. Inte bara hos de mängder av spelare som har spenderat hundratals eller kanske tusentals timmar i de fiktiva världar spelen har byggt upp för dem, utan ibland även på marknaden. Det sistnämnda förutsätter såklart att liknande spel inte har tagit dess plats, men det har i alla fall jag svårt att se när det kommer till serien Left 4 Dead som hade sin storhetstid i slutet av 00-talet.

Back 4 Blood, som den här recensionen handlar om, är inte en uttalad uppföljare, men det är ingen hemlighet att Turtle Rock Studios har sina gamla alster som huvudsaklig inspiration och de gamla fansen i sikte.

Lagom till att jag hade börjat på gymnasiet släppte Enix ett väldigt besynnerligt spel till Super Nintendo, som kombinerade två vitt skilda spelstilar. Tvådimensionell action mötte stadsbyggande i en hybrid som inte borde ha fungerat, men som faktiskt gjorde det. Mitt första möte med Actraiser var inte när det släpptes, utan något årtionde senare, när jag var inne i en retro-rollspelsvåg av rang. Jag betade av en stor mängd Square- och Enix-spel i rask takt, men Actraiser stod ut som något av ett unikum tack vare de kombinationen av spelstilarna. 

Nu, 30 år efter första släppet i Japan, har Square Enix återupplivat spelserien. De sidscrollande action-bitarna är kvar, så är även stadsbyggandet. Men det har även introducerats några nya element, på gott och ont. 

Alan Wake: författare, oväntad actionhjälte och spelvärldens version av skräckförfattaren Stephen King. För många av de spelare som fastnade för spelet Alan Wake (2010) och dess skruvade uppföljare Alan Wake’s American Nightmare (2012) blev det något av en saknad när det inte kom några fler spel i vad som såg ut att bli en spännande följetong. Spelutvecklarna Remedy Entertainment har pratat om kopplingar mellan världen som Alan Wake utspelar sig i och den i fjolårets hit Control (9/10), men det är först nu som vi får återse honom i full form. Det må vara en remake, men vad gör det för dem som har suktat efter lite spännande ”läsning”.

Jag spelade originalet när det kom 2010, varför detta inte var mitt första besök i den mystiska småstaden Bright Falls, omgiven av klippiga berg, avgrundsdjupa sjöar och täta skogar. Alan och hans fru Alice planerar en mysig semester i det lilla samhället, delvis för att komma ifrån storstaden de lever i vanligtvis, men även för att jobba med Alans ihärdiga skrivkramp. Efter ett gräl inträffar en mystisk incident och Alice försvinner nästintill spårlöst. Alan blir snart varse om en mörk kraft som hemsöker staden, och äventyret drar igång på allvar.

Föreställ dig att du ska utföra ett för dig ofantligt viktigt uppdrag på en av världens kanske farligaste platser. Det första du tänker kanske är ett gangsterkvarter i en slum, Arktis snöklädda vidder eller kanske rent av inuti en aktiv vulkan? Kanske tänkte du som av en liten slump på platsen som Chernobylite utspelar sig på; Pripyat, den övergivna staden som föll offer för kärnkraftsolyckan som inträffade i närheten 1986.

I spelet iklär jag mig rollen som Igor, en man som inte bara har en arbetsrelaterad koppling till platsen, utan även en känslomässig sådan då hans fru mystiskt har försvunnit i skuggan av det nedgångna kärnkraftverket. Områdena kring platsen kontrolleras av en långt ifrån vänligt inställd militärorganisation som gör allt för att med våld jaga bort alla som försöker ta sig in. Tur för mig att Igor är en handlingskraftig man som inte ger upp i första taget, framförallt eftersom det inte bara är soldater jag kan stöta på, utan även radioaktiva vålnader och andra fiender.

Råttornas domäner var länge under attack från ondsinta grodor, fram till att kung Rattus den förste intog tronen, enade råttorna under ett mäktigt kungadöme och lyckades slå tillbaks deras styrkor ordentligt. Allt var frid och fröjd i kungadömet och livet gick vidare. Kungen blir äldre och äldre, och byborna börjar bli oroliga över en bekant odör. Grodorna, under ledning av Green Wart, är tillbaks. 

Kungen är för gammal och skröplig för att hålla i ett svärd, så äran att försvara kungadömet faller på Redgi, hans arvinge. Med Green Wart och hans arme av grodor och andra eländiga varelser utanför slottet är hans uppdrag enkelt – försvara kungadömet och bekämpa fienden en gång för alla!

“En bild säger mer än tusen ord”, säger ett gammalt ordspråk. Efter att ha fyllt fotorulle efter fotorulle i Toem så har jag ett par väl valda ord att säga om det svenskutvecklade indiespelet. 

Allt börjar i en liten sävlig småstad. En ungdom får en kamera av sin farmor inför resan ut i den vida världen, där hen ska uppleva fenomenet ‘Toem’ precis som farmorn gjorde i sin ungdom. Nu är ingenting såklart så enkelt som att ta sig direkt till detta mystiska fenomen, utan på vägen tvingas jag göra mellanlandningar i olika små samhällen och lära känna dess invånare.