Author: fredrik

Två män står utanför ett litet skjul mitt ute i en djup skog. Min kamrat menar på att skjulet är tomt, men jag ger mig in och letar runt ändå. Jag hittar inte så mycket mer än ett par batterier och lite matransoner, men det är långt ifrån ingenting. De kan visa sig vara livsnödvändiga senare. 

Efter att ha rensat skjulet ger vi oss vidare in i skogen. Allt är tyst, förutom att vi hör lite fåglar och springer förbi en övergiven hund. Människor är det ont om numera, efter att en pandemi orsakat en fullständig samhällskollaps. Städerna sägs ligga öde och ha plundrats av de sjuka, döende och det fåtalet överlevande. Vi är på väg till min hemstad, och resan dit tar oss igenom djupa skogar, öppna fält och övergivna byar. 

Inom genren förstapersonskjutare finns det då och då titlar som bryter sig loss från det stundvis stela och traditionella upplägg som vanligtvis nyttjas. Jag pratar om spel som Doom (8/10), Bulletstorm (7/10), och Titanfall 2 (9/10) där det sedvanliga nästan skyttegravsaktiga skjutandet bytts ut mot ett krav på en snabb, smidig och rörelsefokuserad spelstil som ständigt håller spelaren på tå gentemot horder av antagonister. Shadow Warrior 3 sällar sig också till den här skaran spel, och att gräva ner sig och ta skydd är det sista på agendan när jag översköljs av demoner inspirerade av japansk mytologi.

Det finns många sätt att ta sig an skapandet av ett spel, och framförallt kanske valet av tema. Musik- och rytmspel finns det numera gott om, men på rak arm har jag svårt att nämna ett exempel där det faktiskt finns en någorlunda tydlig handling och narratologisk drivkraft.

Om du som läser det här har, utöver ditt intresse för spel, en kärlek till musiksvängen runt sextio- och sjuttiotalet är det just det i kombination med en handling du får i A Musical Story.

Gran Turismo-serien har i många år varit en måttstock för racinggenren när det gäller detaljrikedom, realism och simulering av bilsporten. Utvecklingsteamet Polyphony Digital har gjort sig kända för att inte tumma på kvalitet på några fronter, utan låter istället utvecklingen ta den tid som krävs för att allting ska fungera enligt teamets vision. Och tid mellan spelen brukar det verkligen ta.

Det föregående spelet i serien, Gran Turismo Sport, var ett lite mer onlineinriktat spel, och kändes tydligt som ett sidospår trots att själva spelupplevelsen var bra. Jag saknade de gamla goda soloinriktade utmaningarna som jag har lagt så otroligt många timmar på genom åren. Nu när Gran Turismo 7 är här, är det tydligt att målet är att återvända lite mer till de så populära rötterna.

Yoko Taro, Kimihiko Fujisaka och Keiichi Okabe vill ta oss med ut på äventyr än en gång i den kortbaserade spelformen vars grund lades med Voice of Cards: The Isle Dragon Roars (7/10). Det nya äventyret är dock inte en renodlad uppföljare, eftersom ingenting direkt anspelar på det första spelet mer än själva upplägget, utan här berättas en helt ny saga och med helt nya karaktärer. 

Det hela börjar i en en liten grotta, där en ung pojke har restaurerat en båt ett bra tag. Han har länge längtat efter att ge sig ut på havet och upptäcka världen, se vad mer som finns ute i den övärlden han bor i. Helt ensam i grottan är han dock inte, han påträffade en ung flicka sovande på en strand och hon har hjälpt honom bygga ihop båten. Hans enträgna försök att få henne att besöka den närliggande byn har mötts med en stark ovilja från henne, något han funderat mycket över, men inte får något direkt svar på då hon tappat förmågan att tala.

Dynasty Warriors 9 försökte sig på flera stora förändringar när det lanserades för ett par år sedan. Den största förändringen i den beprövade musou-formeln var att introducera en öppen spelvärld, något som med facit i hand visade sig fungera mindre än optimalt för serien. I kombination med rejäla tekniska problem var och förblir Dynasty Warriors 9 en besvikelse på nästintill alla plan. 

Därför har jag väntat på Dynasty Warriors 9 Empires i hopp om att utvecklarna skulle kunna få rätsida på det hela och erbjuda en titel som drar nytta av en öppen spelvärld istället för att förhindras av den. Efter många timmar kan jag konstatera att det nya Empires-spelet helt klart är bättre än föregångaren, men samtidigt att skadan från Dynasty Warriors 9 trots allt är för stor för att kunna räddas av denna pseudo-uppföljare, trots ett steg tillbaka. Men mer om det lite senare.

När man tänker på skateboardspel kanske det är titlar såsom Tony Hawk’s Pro Skater, Skate, eller kanske till och med det gamla spelet Skate or Die som först ploppar upp i hjärnan. Lätt hänt, men man begår snudd på ett misstag om man inte även inkluderar den lilla stilrena och blygsamt designade OlliOlli-serien i dessa tankar. Med OlliOlli World har utvecklarna inte bara tagit ett steg ut i det tredimensionella, utan även vispat ihop en handling till detta lilla skateboardspel.

Summertime Madness utspelar sig till en början i ett krigshärjat Prag under andra världskriget. På andra våningen av ett gammalt hus bor en konstnär som blir mer och mer påverkad av verkligheten runt om kring honom. Vänner dör, byggnader kollapsar och misären sprider sig snabbt.

För att fokusera på något annat målar konstnären tavlor med vackra miljöer. Det blir som en verklighetsflykt för honom och han blir ännu mer indragen i sina tavlor när en kväll när en mystisk figur anländer i studion.

Några år har gått sedan vi fick utforska de spännande miljöerna i Uncharted 4: A Thief’s End (10/10) och det tätt följande sidospåret Uncharted: The Lost Legacy (8/10). Båda spelen gick väl hem hos redaktionen när de ursprungligen släpptes 2016 respektive 2017. Det blev därmed en spännande nyhet att få veta att de skulle släppas på nytt som Uncharted: Legacy of Thieves Collection, den här gången anpassade efter PS5:ans kapacitet. För mig blev det dessutom lite extra spännande eftersom jag inte hade spelat igenom The Lost Legacy tidigare.

Genren realtidsstrategispel har några grundläggande komponenter som vanligtvis är universella. Jag pratar förstås om de fyra X:en, utforska (explore), expandera, exploatera och utrota (exterminate). I Mushroom Wars 2 har konceptet skalats av till en mindre kärna med stort fokus på expansion och utrotning.

Grundkonceptet är ganska enkelt. Du har ett antal svampbyar som växer beroende på hur uppgraderad den är och du kan välja att skicka 25%, 50%, 75% eller 100% av befolkningen för att försöka vinna ytterligare byggnader. Förutom byar finns det även torn som skjuter på alla fiender inom räckvidd och smedjor som beväpnar din svamparmé.