Author: fredrik

Föreställ dig att du är en agent för en organisation som jobbar med högteknologisk forskning när ett onaturligt fenomen och en mystisk antagonist helt plötsligt utmanar världens öde. Förvirringen som uppstår är ungefär samma för mig som spelare när jag tar mig an Bright Memory: Infinite, ett spel där svarta hål, tidsresor och högteknologisk utrustning sätter mig på prov.

Luca vaknar upp i ett stökigt rum. Utanför bakom den låsta dörren står hans far i ett upprört och förvirrat tillstånd. Varför vet Luca inte riktigt än, men han mår inte särskilt bra, och när han väl lyckas ta sig ut ur rummet är saker inte som de var förr. En illasinnad känsla vilar över huset och när en gammal polaroidkamera snart dyker upp dröjer det inte länge innan Luca inser att han är insyltad i något riktigt obehagligt.

Det finns i princip lika många sätt att applicera musikens känslor i spel som det finns musikgenrer att utforska. Antingen kan utvecklaren skänka oss det där magiska lilla extra som tar en speltitel till en helt ny nivå genom att hitta exakt rätt ljud och melodier till exakt rätt ställe. Andra titlar fokuserar helt på rytmen och låter spelaren knappa på sin kontroller för att klicka i exakt rätt tid.

Of Bird and Cage är på så sätt ett helt nytt sätt att inkludera musiken i en spelupplevelse. Faktum är att musiken på en del ställen är så väl implementerad att jag skulle vilja likna titeln vid en interaktiv heavy metal-musikal.

Besegrad, krossad och bruten, det är vad Krut-soldaten Veera blir efter att ha förlorat en duell mot den onda stenkrigaren Zurah, men det han inte vet är att han snart ska få en chans till upprättelse. I den här thailändska produktionen kryddas plattformshoppande med små vibbar av roguelike och bullet hell till något som blir en udda fågel.

Spelets narrativa kärna ligger i en thailändsk film från 2018, Krut: The Himmaphan Warriors, som kretsar kring ett mytologiskt folkslag kallat garudas. Dessa ligger i krig med ett annat folkslag som lyder under general Zurah, en metallklädd stenkrigare i storlek som ett mindre hus. När garudornas huvudstad utsätts för en attack beslutar krigaren Veera att ta sig an Zurah, något som slutar med att han snart befinner sig nedslagen och omtöcknad på en mystisk ö.

När PlayStation slog sig in på marknaden på 90-talet började fler och fler utvecklare sträva efter ambitiösa 3D-världar i sina nya projekt, till skillnad från 2D-spelen från tidigare konsolgenerationer. Alla som var med på den tiden vet ju också hur spartanska dessa blev när man kikar på detaljrikedomen, men det fanns en del utvecklare som valde att gå en annan väg med 3D-grafiken för att kunna få det bästa av båda världar.

Klonoa var ett av dessa spel som utnyttjade vad som populärt kallas 2,5D, där karaktären rör sig på ett och samma plan, men där själva spelvärlden runtomkring är en tredimensionell värld som exempelvis kan roteras och har betydligt mer djup. Denna spelserie kanske inte slog världen med häpnad när det begav sig, men nu har alltså Bandai Namco bestämt sig för att det är dags att blåsa liv i den igen.

Lee har en fantastisk idé för en romantisk dejt han vill ta sin flickvän Victoria på. Långt ute i ingenstans, långt borta från stadens ljus finns en liten bensinstation och inte mycket annat, och en liten bit därifrån – den perfekta platsen att beskåda meteorsvärmen Lenoniderna när den passerar. 

Bilresan dit är ganska händelselös, förutom att någonting verkar lite spänt mellan Lee och Victoria. När de plötsligt råkar köra på en fladdermus ökas spänningen, men de når slutligen fram till bensinstationen och träffar dess ägare – Holt. Den romantiska picknicken kan äntligen börja.

Arcade Spirits-spelen utspelar sig i en parallell framtid där tvspels-marknaden och arkadkulturen inte kraschade helt under 1980-talet. En värld där arkadhallar fortfarande är en viktig sak, något som det första spelet handlade om. Arcade Spirits är en lågmäld, vacker, romantisk och karaktärsdriven grafisk roman där jag som spelare får rätt mycket frihet i hur jag väljer att lösa situationer och hur jag vill agera mot de andra karaktärerna.

Uppföljaren som precis har släppts, Arcade Spirits: The New Challengers, följer lite i samma mönster, men handlar inte lika mycket om livet i en arkadhall. Nu är det dags att följa vår protagonists jakt på att bli en stjärna inom e-sport!

The Quarry kan närmast beskrivas som en andlig uppföljare till Supermassives skräckäventyrshit Until Dawn (9/10) från 2015. De har verkligen inte legat på latsidan sedan dess, med tanke på att de även har hunnit släppa tre delar i antalogiserien The Dark Pictures. Likt Until Dawn får du här ett lite längre äventyr med fler förgreningar och ett större karaktärsgalleri. Dessutom dyker det upp några ansikten du säkert känner igen om du är intresserad av B-skräckfilmer och i synnerhet från 1980-talet. Supermassive har i intervjuer avslöjat att de inspirerats av filmklassiker som Evil Dead, Motorsågsmassakern och The Hills Have Eyes.

I berättelsen tar du kontrollen över ett antal ungdomar som varit ledare för ett sommarläger som precis har tagit slut. De blir kvar vid lägret en natt för länge och tvingas kämpa för sin överlevnad. Jag kommer att prata om berättelsen i så generella termer som möjligt, men om du är väldigt spoilerkänslig kan du anse dig varnad.

När Deadcraft damp ned hos redaktionen, var det något som klaffade med mig på en gång. I trailern syntes ett hack ‘n’ slash-upplägg kombinerat med något slags crafting-system. Detta, serverat i en zombiefylld postapokalyptisk värld, fyller alla krav för ett intressant spel i min bok.

Hela upplevelsen börjar när min karaktär råkar i storbråk med antagonisten, får ordentligt med stryk och blir utkastad i ödemarken. Som tur är landar vår hjälte i princip på ändan i ett ruckel som är fredat från zombier och dessutom har en liten odlingslott.

Ibland dyker det upp spel som känns som kärleksförklaringar eller hommage till andra spel och när jag startar upp Dolmen för första gången blir det tämligen uppenbart att utvecklarna sneglat både en och två gånger på Dark Souls.

Faktum är att likheterna är så stora att det i mitt huvud blir omöjligt att inte jämföra dem och det blir av naturliga skäl en orättvis balans.