Varje gång Suda51 och hans Grasshopper Manufacture släpper ett nytt spel är det bäst att vara på sin vakt. Spelen är kanske inte alltid några mästerverk, men om det är något du kan lita på så är det att det kommer vara något fullkomligt unikt. Deras senaste alster är Romeo is a Dead Man, och jag kan garantera att jag inte kommer att spela något liknande under hela 2026. Kanske inte någonsin.
Romeo Stargazer har det inte lätt. I de inledande ögonblicken av spelet blir han skadad och får veta av sin farbror Benjamin Stargazer att han har cirka 15 sekunder kvar att leva. Benjamin sticker då Romeo i ögat med en gigantisk spruta och förvandlar honom till en halvt död, halvt levande “DeadMan”. Romeo tar sedan anställning hos FBI på deras Space-Time-avdelning för att hitta sin älskade Juliet som har försvunnit i en alternativ dimension.
Och just det, Benjamin dog medan han räddade Romeo men lever kvar i form av ett tryck på baksidan av Romeos jacka.
Allt detta inträffar under de första minuterna av Romeo is a Dead Man och om detta upplägg låter som att Suda51 har gaspedalen i botten symboliserar resten av spelet hur foten går genom bilen, ned genom asfalten och fortsätter på väg mot jordens medelpunkt.
Under spelets gång söker Romeo alltså efter Juliet men i de olika dimensioner som han besöker stöter han på fejk-versioner av sin älskade som alla är ute efter att döda honom permanent. Detta leder till en rad olika spelvärldar som alla är mer skruvade än den föregående. Allting är så vansinnigt överdrivet och uppvridet till 11 att det är svårt att stå emot anstormningen av händelser, skämt och situationer som Romeo råkar ut för.
Hur är det då att spela Romeo is a Dead Man? Jo, faktiskt riktigt underhållande. Det är ett actionspel i tredjepersonsperspektiv där Romeo dräper monster, zombier, mutanter och allt däremellan på löpande band. Med hjälp av diverse tillhyggen och skjutvapen är det egentligen ett ganska simpelt upplägg på spelmekaniken som hamnar någonstans mellan Devil May Cry och ett inte fullt lika oförlåtande Souls-spel. Även de enkla fienderna kan göra rejäl skada om jag inte är försiktig och det handlar om att lära sig attackmönster och när man ska attackera och när man ska hålla sig undan, särskilt när det kommer till spelets bossar (som för övrigt tillhör spelets höjdpunkter med flera otroligt kreativa designer).
Möjligtvis skulle jag kunna klaga på att de “vanliga” striderna inte riktigt når upp till samma nivå av spektakel som narrativet skvallrar om. Efter några timmars huggade och skjutande börjar jag känna en viss repetition som börjar nagga på min koncentrationsförmåga. Berättelsen har dock en förmåga att plötsligt kasta in något befängt som jag aldrig trott att jag skulle se i ett spel för att fånga tillbaka mig igen. Upprepa vid flertalet tillfällen.
Allt från startmenyn (som är någon form av kosmiskt akvarium där vissa alternativ i menyn försvinner om man väntar för länge) till valet av svårighetsgrad (som består av valet mellan tre olika sorters chokladpraliner) pekar på en utflippad spelupplevelse och Romeo is a Dead Man uppfyller dessa förväntningar med råge, åtminstone när det kommer till berättelsen. Spelmekaniskt sett finns det brister och det kan bli en smula enformigt emellanåt men spelet har samtidigt en förmåga att hela tiden erbjuda nya saker och nya idéer i former av små sidoaktiviteter, minispel och allt däremellan.
Precis som jag var inne på i början av texten är det kanske i slutändan inte något mästerverk, men det är likväl en av de mest unika spelupplevelser jag någonsin har stött på.
Ett recensionsexemplar av detta spel tillhandahölls av Grasshopper Manufacture.
