När jag studerade filosofi en gång kom samtalsämnet ”utomjordiskt liv” upp på tapeten. Vår lärare sa lite lurigt att det hade varit konstigt om jorden var den enda platsen i universum med förutsättningar för liv. Det ligger något i den tanken, men i brist på bevis får vi nöja oss med vad populärkulturen kokar ihop åt oss. Utvecklarna bakom spelet UFOPHILIA har lekt med ämnet och resultatet är ett detektivspel där vi ska utreda utomjordingarnas vara eller icke vara.
Det är svårt att prata om Ufophilia utan att nämna genresyskonet Phasmophobia (7/10) som släpptes till konsol för lite drygt två år sedan. Båda spelen går ut på att utforska “hemsökta” platser, använda hjälpmedel för att luska ut en typ av antagonist och sen dra där ifrån med livet i behåll. Majoriteten av upplägget är det samma med undantag för ett antal saker. Exempelvis är det här avsett för en spelare, ett beslut jag kan känna mig lite frågande inför. I vilket fall startar spelet inuti en husbil, en klassisk accessoar för den ambitiösa ufo-jägaren.
Under tiden jag utforskar platser där det misstänks finnas utomjordisk aktivitet behöver jag en fast punkt att utgå från. Husbilen är en av dessa platser, men valet av utrymme varierar lite beroende på vilken nivå jag väljer att spela. Utrymmena funkar som en sorts sambandscentral, och i dem finns det bland annat en dator som utgör den centrala punkten för mitt forskande. I den kommer jag åt information om uppdrag och delmål, men även kännetecken för olika sorters utomjordingar och instruktioner för de olika verktyg som finns tillgängliga.
För att ta reda på vad det är för utomjording jag har att göra med behöver jag använda mig av olika mätare, videokameror, mikrofoner och lite annat smått och gott. Verktygen är relativt simpla i sin utformning, men de kräver en liten dos strategi och desto mer uppmärksamhet för att ge trovärdiga resultat. Är det en viss typ av ”motståndare” reagerar verktygen på specifika sätt (eller inte alls), och informationen ska hjälpa mig att dra en slutsats. Jag måste även luska ut var utomjordningen kommer att manifestera sig när det är dags. De är nämligen aldrig på plats till en början utan dyker upp först när jag aktiverar slutfasen från min dator. Då sänds det ut en signal som lockar fram den de små gynnarna.
När jag har aktiverat slutfasen kommer biten som avgör ifall jag kommer att klara nivån eller bli bortförd och sedermera experimenterad på. Det handlar om att få det slutgiltiga beviset, vilket jag lyckas med genom att fotografera utomjordingarna innan de drar vidare. Den här delen är svårare än man kan ana, och minsta felsteg riskerar att sabotera hela insatsen. Jag behöver ta fyra fotografier för maxpoäng, men för att distrahera utomjordingen tillräckligt länge krävs det att jag har gjort ordentlig efterforskning. Har jag inte det är risken för att den blir förbannad större, och jag kan behöva fly. Lyckas jag med flykten kan jag göra ett nytt försök på slutfasen, men allt är över om jag blir fångad. När uppdraget är slutfört får jag ett antal poäng, bland annat för fotografierna men även för små sidouppdrag. Bland annat kan jag plocka upp lite föremål som ligger gömda här och var i nivåerna.
UFOPHILIA är en fullt fungerande upplevelse, men det finns en del saker som gör det knepigt att fastna för. Bland annat har jag svårt att köpa såväl stämning som upplägget i de initiala faserna. Innan utomjordningen dyker upp i slutfasen känns det mest som att jag kånkar runt på utrustning, stirrar på synvillor och rotar i kökslådor. Dörrar öppnas och stängs av sig själva, lampor släcks och möbler flyttas hit och dit i vad som känns mer som en spökvandring än ett besök från främmande planet. Det blir förutsägbart, och detektivbiten känns tunn.
Men mest av allt har jag problem med styrning och mängden onödiga moment. För precis som Phasmophobia lider det här spelet av en sorts avsiktlig klumpighet vars enda effekt i mina ögon gör att det tappar fart och momentum. Jag blir matt av att behöva gå fram och tillbaka för att byta verktyg eller kolla upp information på datorn stup i kvarten, och det blir inte bättre av att allt går så långsamt. Placerar jag ut ett lockbete vill jag inte höra att det är felplacerat när jag är tillbaka vid datorn, utan gärna få en blinkning på plats. Saker som dessa kan tyckas bagatellartade, men de blir väldigt påtagliga när de behöver utföras gång på gång. Visserligen kan uppgraderingar av verktygen minska problematiken något, men inte helt.
Spel som Ufophilia gör sig ofta populära för streaming, och de tillhör en subgenre med en stabil målgrupp. Rör man sig i såna kretsar kan det här vara en titel att spana in, men för min del lyckas den inte nå hela vägen.
Ett recensionsexemplar av detta spel tillhandahölls av Jandusoft.
