Jag har alltid varit förtjust i både tornförsvarspel och kortleksbyggare och var därför lite nyfiken på Vambrace: Dungeon Monarch som lovade en blandning av de båda genrerna. Nu när jag spelat det skulle jag dock vilja påstå att det kanske är en sanning med modifikation.
Du axlar rollen som M5, en infiltratör som utger sig för att vara monark över ondskans trupper för att kunna förgöra hotet från insidan. En livlig dröm ger dock en föraning om att allt inte står rätt till och du måste söka upp sanningen.
Du utforskar underjorden mellan striderna och där kan du rekrytera fångar, offra trupper för att att uppgradera olika faktioner och modifiera din kortlek. Vid en första anblick ser det ut att vara både omfattande och omväxlande, men det visar sig snabbt att uppgraderingssystemet är ytterst begränsat. Dels räcker inte pengarna till, vilket ger ett intressant dilemma då jag måste balansera mellan att ha pengar kvar för att rekrytera trupper till striderna, medan jag vill köpa och bygga nya byggnader och väcka forna hjältar till liv.
Uppgraderingarna av faktionerna genom offer ger bara en procentuell ökning av alla grundegenskaper hos trupper av det slaget. Det går fortare att uppgradera om jag offrar trupper av rätt faktion, men det går att offra andra också. Systemet känns dock ganska banalt eller underutvecklat och jag hade gärna sett lite nya färdigheter eller variation mellan truppslagen här.
Kortleken utökas med några kort för en given faktion efter varje strid och det enda jag kan göra är att välja bort några kort. Jag får inte bygga en kortlek fritt, vilket gör att kortleken blir alldeles för stor och det blir nästan omöjligt att hålla den till ett par faktioner som jag genuint försöker få till.
Berättelsen har några intressanta element, men att huvudpersonen är en sorts dubbelagent gör att jag har svårt att bestämma mig om jag vill att hon ska vinna eller inte. Den dualiteten jobbar emot spelet och jag har otroligt svårt att bli engagerad i storyn, som dessutom är onödigt komplicerad och har tempoproblem.
Spelets själ är ändå striderna och där placerar jag trupper i olika rum som är uppsatta i en trattformation med basen i botten. Fienderna dyker oftast upp högst upp och rör sig genom rummen om inte mina trupper möter upp och slåss. Vid några av rundorna får jag rekrytera trupper om jag har plats och pengar för det, men jag har hela tiden en känsla av att inte räcka till då jag bara får ha tre soldater per rum och en begränsning av ett totalt poängvärde mina trupper får ha. Självfallet är de starkare truppslagen dyrare, vilket leder till att jag får mindre täckning i grottorna, medan de snabbare kan besegra fienderna.
Tyvärr blir striderna lite oengagerande då det oftast handlar om att placera ut trupper från början och försöka hålla dem vid liv. Allt som oftast sitter jag med full avbytarbänk och kan inte rekrytera fler. De tre manapoängen per runda känns ibland för snåla och ibland överflödiga beroende på vilka kort jag dragit. Eftersom det blir så mycket slump känns det inte som att jag kan planera det och jag försöker oftast rotera bort sämre kort för att kunna dra de som hjälper mig.
På det hela taget lämnar spelet en känsla av besvikelse i mig. Jag vill kunna påverka mer, jag vill kunna rekrytera mer trupper, jag vill uppgradera dem, men spelet bygger farthinder och spelar sig nästan av sig självt. Med tanke på hur många bra klickarspel, lekbyggarspel och tornförsvarspel det redan finns får jag svårt att motivera mig att spela detta.
Ett recensionsexemplar av detta spel tillhandahölls av HEADUP GAMES.
