47 minuter. Tiden från 20.00 till 20.47. Det är så långt Eugene Harrows “dygn” är innan allting nollställs och han vaknar upp efter en terapisession i ett skumt motellrum mitt ute i ingenstans. Hur han kommit dit, varför saker nollställs var 47:e minut är dock en gåta som kräver en del utredning.
Rue Valley gör sitt bästa för att försöka vara en blandning mellan Disco Elysium, Måndag hela veckan och 12 Minutes, men lyckas kanske inte helt. Till en början är det svårt att inte falla för mysteriet, men vartefter handlingen fortgår blir jag dessvärre mer och mer förvirrad och frustrerad, likt Eugene själv.
Spelet är ett i huvudsak dialogdrivet äventyrsspel, där jag som Eugene behöver bena ut varför i helskotta mitt liv nollställs var 47.e minut, och vad jag gör vid ett motell mitt ute i en öken. Genom att prata med psykologen som är där för att behandla mig, samt de andra som befinner sig i motellet och i närliggande platser är det upp till mig att försöka hitta den röda tråden och kanske befria Eugene från den tidsloopen han verkar ha fastnat i.
Det märks att flera av de kreativa krafterna inom Emotion Spark har spelat igenom och analyserat Disco Elysium ordentligt, då stilen är till ytan är snarlik. Både den grafiska utformningen men även hur Eugene håller långa monologer med sig själv och hur vissa av hans personlighetsattribut kan påverka kritiska val är väldigt inspirerade av hörnstenarna i Disco Elysium. Dessvärre brister både handlingen och dialogen en bit in och det märks med extrem tydlighet att väldigt få författare annat än de forna ZA/UM-utvecklarna kan skriva intrikat dialog av den här stilen.
Till en början tror jag att jag är helt fast vid det rätt nedkörda motellet utan fungerande Wifi, tills jag minns att jag faktiskt hade kört bil dit. Jag börjar således utforska världen både norrut och söderut längs den ringlande ökenvägen. Söderut finns en bensinmack, och fler människor att prata med. Norrut är vägen avstängd. Ett sådant dilemma. Naturligtvis hinner jag knappt ta mig till vägavstängningen innan min tid är slut och jag vaknar på motellet igen.
Men kanske jag hinner om jag inte envisas med att försöka få tag på min rumsnyckel innan jag ger mig iväg, det kanske sparar ett par värdefulla minuter. Mycket riktigt. Varje loop i Rue Valley handlar i mångt och mycket om att optimera min tid – ett par spillda minuter här eller där kan innebära skillnaden mellan att jag hinner utforska ett nytt område eller inte.
Ju längre jag kommer in i handlingen, desto mer irriterad blir jag på själva grundkonceptet – det vill säga tidslooperna. När jag tvingas bege mig till samma plats, göra ungefär samma sak multipla gånger enbart för att jag får slut på tid så leder det bara till att jag blir frustrerad och tappar tålamodet med vad som annars hade varit en fascinerande berättelse. Men även berättelsen tappar tempo och trovärdighet mot slutet. Vad som var ett genuint fascinerande mysterium förklaras bort på en snudd på amatörnivå.
Dock är den grafiska stilen, musiken och karaktärerna jag möter på väldigt fascinerande, och innan handlingen kör av bergsvägen fullständigt var det ett smart och fascinerande mysterium. Orsaken till tidsloopandet och Eugenes öde låter jag vara osagt, dock stör det mig att handlingen på det stora hela känns ofärdig och oavslutad. Trots det lovande konceptet, och studionamnet, så slås jag inte av några större emotionella gnistor när eftertexterna väl rullat.
Ett recensionsexemplar av detta spel tillhandahölls av Owlcat Games.
