Kolonisering av fjärran planeter är inte ett jobb för vem som helst. Detta kräver de absolut mest kompetenta pionjärer som går att finna, eller åtminstone någon som är villig att acceptera anställningsavtal utan att läsa det finstilta. I Satisfactory är du just en av dessa pionjärer som har fått i uppdrag av det dystopiska företaget FICSIT att bege dig ut mot okända planeter i hopp om att finna resurser för att rädda framtiden på hemmaplan.
Detta gör du förstås genom att fullständigt exploatera alla naturresurser du kan finna för att kunna tillverka viktiga komponenter, oavsett vilka konsekvenser detta skulle ha för den lokala floran och faunan. Mänskligheten har ju trots allt svårt att lära sig av tidigare misstag.
Du har dock inte dumpats helt och hållet utan hjälp på denna främmande planet. Med jämna mellanrum får du mer eller mindre hjälpsamma tips eller kommentarer från FICSITs AI-assistent ADA, vilken kanske är den syrligaste AI som någonsin har skapats. Gång på gång levereras repliker som både får mig att skratta och reflektera över att vi är skrämmande nära dystopin som spelet driver med.
Slutmålet är som sagt att tillverka komplexa komponenter som det inte längre finns resurser för på Jorden, men vägen dit är väldigt lång och slingrig. Du börjar med att utvinna grundresurser som järn eller koppar som du sedan kan använda i produktion för järnplattor, järnrör, kopparledningar och så vidare. Dessa komponenter används sedan i kombination med andra för att skapa mer komplexa prylar, och plötsligt har du ett produktionsled.
Väldigt snart har du ett antal olika produktionsled på ett fabriksgolv, och denna fabrik behöver ju ström för att kunna rulla på. Detta blir i många fall en flaskhals för hur stor din produktion kan vara, vilket gör att när du låser upp nya former av kraftverk känns det som en nystart för dina ambitiösa planer för expansion. I synnerhet hoppet från biobränsle, som i början måste matas manuellt till dina brännugnar, till den helt automatiserade kolkraften känns som fullständigt omvälvande med tanke på att du inte behöver bry dig om driften på ett tag.
När jag startade spelet för första gången kändes mycket av fabriksbyggandet överväldigande och svårt att få en översikt på, men utvecklarna har också tänkt på detta och gör det ganska smärtfritt att rätta till misstag. När du river ner maskiner och bälten du har byggt upp får du tillbaka samtliga resurser, vilket gör att det inte finns en lika stor barriär till att faktiskt snygga till eller effektivisera dina byggen. Startfabriken du etablerar blir trots allt fullständigt irrelevant efter en stund, då resursbehoven ökar ju längre in i spelet du tar dig. De där 60 järnmalmen per minut du genererar till en början behöver snart vara 480 per minut istället, och det kräver helt ny infrastruktur och en uppskalning av antalet maskiner.
Vid sidan av allt byggande behöver du även lägga tid på att utforska den fullständigt gigantiska spelvärlden. Dels kan du finna fler resursnoder för att komplettera din produktion med, men du kommer även att finna en del utomjordiska artefakter som används för att forska fram väldigt användbara verktyg.
Viktigast av allt är dock att du kommer att stöta på en rad olika kraschade kapslar som alla innehåller en hårddisk. Denna hårddisk kan analyseras för att låsa upp alternativa recept för dina produktionsled, och många av dem är otroligt användbara för att skippa produktionen av vissa komponenter. En tidig favorit för mig är exempelvis Cast Screws, som låter mig tillverka skruvar direkt från järntackor, istället för att först tillverka järnstänger som sedan blir skruvar. Det sparar på antalet maskiner du behöver bygga, vilket även sparar på strömmen som fabriken drar.
Innan konsolversionen släpptes hade jag avverkat cirka 240 timmar i PC-versionen, och jag var förstås på förhand nyfiken på hur ett så pass komplext spel skulle fungera med en handkontroll. Jag medger att det kändes lite klumpigt till en början, men det krävdes faktiskt inte mycket tid för att vänja mig. Coffee Stain Studios har gjort ett exceptionellt jobb med att klämma in nästan alla funktioner som finns på PC-versionen, och faktum är att de siktar på att lägga till stöd för mus och tangentbord någon gång i framtiden.
Det största dragplåstret för mig i Satisfactory är vad som antyds i spelets titel. Det är ett spel som verkligen levererar en tillfredsställande utvecklingskurva, och som sätter stor vikt på att produktionen ska vara kul, och inte bara svårt. Visst finns det otroligt komplexa lösningar framåt slutet av spelet, men när du har tagit dig hela vägen dit har du också lärt dig otroligt mycket. Spelet straffar heller inte dig för att inte ha en effektiv produktion, eller åtminstone inte mer än att det kanske går långsammare. Vill du ha en stökig fabrik som är täckt med rullband som påminner om en tallrik full med spaghetti, då är det fritt fram att spela så. Verktygen för att göra allting perfekt finns dock där om du skulle vilja dyka ner i detta extremt djupa hål.
Jag kan inte minnas när jag senast fastnade så här hårt för ett spel, och där det känns som att precis varje enskild del av upplevelsen känns skräddarsydd för mig. Ibland kommer jag på mig själv att sitta och fundera på nya byggen och effektivisering av produktion även mellan spelsessionerna, och det finns alltid ett nytt projekt att ta sig an. Trots att jag har spelat detta från och till sedan PC-lanseringen förra året känns det fortfarande lika nytt och fräscht, och jag tror inte att detta kommer att förändras på ett bra tag än.
