Det var ett tag sen man hörde av spelserien Sacred. Lite drygt 11 år har gått sen det tredje spelet släpptes, och trots att just det spelet möttes av blandade åsikter hoppades fansen på mer rollspel i samma anda. Det visade sig att deras önskningar har blivit någorlunda uppfyllda, för här sitter vi nu med en remaster av seriens flaggskepp, Sacred 2: Fallen Angel. Ännu en gång har det blivit dags att välja sida i kampen mellan gott och ont, och vem av dem som går segrande, det är upp till oss.
Spelet öppnar med en pampig och intensiv videosekvens som visserligen inte säger särskilt mycket om handlingen, men däremot sätter stämningen som på många sätt genomsyrar spelet. Temat om en maktkamp mellan två, tydligt uppdelade sidor är på många vis en klassisk konflikt, men här vill man lyfta fram aktörernas beståndsdelar. Jag tänker såklart på såväl karaktärsklasser som spelare, och då finns det utrymme för olika beslut.
Det finns sju olika klasser att välja mellan i spelets början, men för att förstå deras relevans får vi göra ett litet stickprov i äventyrets handling. Sacred 2 utspelar sig nämligen i världen Ancaria, en plats där sprickor mellan olika fraktioner har fått kraftiga konsekvenser. High Elves, arvingar och förvaltare av en kraftfull magisk energi är oense om huruvida den ska användas som ett maktmedel, eller inte. Flera aktörer drar nytta av oroligheterna, och kaoset sprids över Ancaria. Med det som bakgrund får du två alternativ när du skapar din karaktär, antingen väljer du den goda sidan, eller den onda. Det i kombination med din klass kommer att forma äventyret på olika vis, och skapar därmed relativt mycket omspelningsvärde.
Jag väljer att spela som en dragon mage, vilket i mångt och mycket är just vad det låter som, det vill säga en magiker vars tro kretsar kring drakar. Jag väljer att agera å den goda sidan vägnar, och det dröjer inte länge innan jag utforskar en solig sandstrand, komplett med härjande pirater, gömda skatter och människor i nöd. Världen som spelet utspelar sig i är riktigt stor och spännande att utforska. Det finns gott om varierande områden och saker att interagera med, vilket tillsammans med den höga detaljnivån får miljöerna att kännas väldigt levande.
Något det finns gott om är uppdrag att ta på sig, och min loggbok fylls till bristningsgränsen med alla möjliga sorters sysslor. Ena stunden jagar jag bortsprungna katter för att i nästa förena trånande kärlekspar. Har jag tur hinner jag dessutom störta en och annan banditkung på vägen. Variationen är bra, och jag dras ständigt till symbolerna som indikerar potentiella uppdrag. Trots att vissa av sysslorna känns föråldrade och uppdragsbeskrivningarna lämnar en del åt fantasin har jag trevligt. Visst, det blir många uppdrag där jag behöver eskortera förvirrade bybor över halva kartan, men det är okej. Ofta är belöningarna generösa, och om jag har tur får jag ett eller annat trevligt föremål på köpet.
Något annat som det finns väldigt (!) gott om är fiender, och det går inte att färdas många meter innan jag har en svans av illasinnade varelser efter mig. På ett sätt är det underhållande, men när det är så pass mycket att jag knappt hinner ta upp min karta eller prata med någon, då kanske det är lite väl intensivt. Oavsett hur man känner inför det hela är dessa tillfällen rätt tid att börja klämma ur sig stridsförmågor, vilka varje klass har ett skapligt utbud av. Dessa är ett av spelets starkaste kort, framförallt eftersom man har valt att basera nyttjandet av dem på ett laddningsupplägg istället för att de skulle kosta exempelvis mana. Det innebär att jag genom ett aktivt val av förmågor och utrustning kan påverka hur ofta jag vill kunna använda mina förmågor, helt utan att behöva fundera över om jag “har råd” eller inte.
Förmågornas animationer och effekter gör striderna mer färgglada och möjligheten till variation stor. Min drakmagiker kan exempelvis kalla in en drake som klumpigt glider över slagfältet för att spotta ur sig ett eldklot på mina fiender. Det är pampigt, underhållande och effektivt på samma gång. Förmågorna låses upp och uppgraderas med hjälp av små medaljonger som man hittar eller köper, och tillgången gör det hyfsat enkelt att testa sig runt tills man hittar sina favoriter. För den som är vapenintresserad finns det också ett skapligt utbud, och ny utrustning trillar ur besegrade motståndare som på ett löpande band.
Sacred 2: Remaster är inte utan problem, och det finns en hel del buggar och föråldrade designval som kan försätta en i skratt eller väcka en del frustration beroende på hur man ser det. För min del blir det lite som att äta för mycket av en enkel men klassisk tårta. Jag charmas av dess spartanska och smakliga upplägg men, jag tröttnar lika fort. Med det sagt finns det säkerligen en målgrupp där det kommer att träffa mitt i prick. Spelet har nämligen mängder av små berättelser att förtälja, och en enorm värld att utforska. Du måste bara vara redo för den.
Ett recensionsexemplar av detta spel tillhandahölls av THQ Nordic.
